Nya tittarvanor påverkar t.o.m. manusskrivandet

Ursprungligen publicerad i Svenskbygden 2-2013

---

Dagens ungdom kan förstås inte fatta det, men för trettio år sedan bänkade sig hela nationen samtidigt klockan 21 för att insupa ”den officiella sanningen” från Rundradions tv-nyhetssändning. Det gick inte ens att undkomma nyheterna – de sändes nämligen samtidigt på de två tv-kanaler som då fanns. Det var också före videobandspelare och DVD-skivor. Det innebar att samtalen i skolorna och vid arbetsplatsernas kaffebord långt kretsade kring vad som visats i tv kvällen innan. Nästan alla hade sett samma film eller samma populära tv-serie.

Det hela började luckras upp i början av 1980-talet. Nästan samtidigt introducerades i Finland kabel-tv med utökat utbud som följd, och de första videosystemen för konsumenter. Nästa stora genombrott skedde i mitten av 80-talet, då YLE:s tv-sändningsmonopol i marksändningarna började luckras upp i och med Kolmoskanava (som senare blev MTV3). Nelonen kom 1997, samtidigt som nästa revolution, internet, började bli intressant.

Förr bänkade sig hela familjen för att se tv program en viss tidpunkt…

…nu kan man se sina favoritserier och filmer när som helst över nätet – t.o.m. i telefonen.

Internet hade till en början alltför liten bandbredd för att utgöra en vettig distributionskanal. Med bättre datakomprimering fick vi först högklassig bild distribuerad på skiva (DVD) och digital-tv (med fler kanaler som följd), men det skulle räcka en god bit in på 2000-talets första årtionde innan snabbare nät och ännu bättre komprimering gjorde distri­bution via internet till en praktisk möjlighet.
Så långt den enormt snabba tekniska utvecklingen. Hur har då utvecklingen påverkat själva tittandet och tittarvanorna? Finns det även filosofiska aspekter?

Media kopplas loss från tid och rum
Den allra största förändringen är förstås att mediakonsumtionen överlag kopplats loss från tid och rum. Tid i den bemärkelsen att man skulle vara tvungen att sätta sig framför tv:n en viss tidpunkt för att inte missa något intressant, rum i den bemärkelsen att vi idag kan se något intressant på nästan alla apparater som har en skärm.
Men människan är ett vanedjur, och det tar länge innan vi ändrar oss. Under en kort tid ansågs det t.ex. mycket viktigt att utveckla interaktivitet i digital-tv:n, eller en digitv-standard tillräckligt batterisnål för telefonerna. Ganska stora resurser lades ner på dessa projekt i högteknologi-Finland, tills man märkte att ett snabbare internet i ett huj körde över alla dessa strävanden. Idag kan vilken sändning som helst strömmas i realtid på nätet, och all eventuell interaktivitet sker via nätet (eller via mobiltelefonerna).

Förmånliga små lådor som AppleTV (den lilla svarta pucken under tv:n, hämtar in program och filmer över nätet till tv-skärmen. Många nya tv-apparater har också liknande funktionalitet inbyggd.

Alla kan bli en ”broadcaster”
Internet och olika nätstandarder fungerar idag som ”demokratiserare”. Där man tidigare behövde tung och mycket dyr utrustning för att göra en sändning, kan idag nästan vem som helst som har en kamera och en nätkoppling bli en ”broadcaster”. Nätet jämnar så att säga spelplanen för alla, och sätter press på de traditionella bolagen, som inte längre har ett tekniskt övertag.
Innebär ”demokratiseringen” att det är slut med de traditionella bolagen? Knappast. Att producera intressanta program som folk orkar se på kräver förstås mycket mer än enbart teknik. Programproduktion (både fakta och fiktion) kräver en hel samling av olika talanger som den vanliga tittaren oftast inte är medveten om, eller ens känner till. Många oinsatta förundras till exempel över att en för oss okänd nuna (en producent) är den som kliver upp och tar emot en Oscar-statyett för årets bästa film. För att skapa en njutbar sändning behövs i tillägg till en bra producent bl.a. specialiserade talanger för fotografi, ljud, ljus, smink och editering (låt vara att det finns mångsysslare även på dessa områden).

Nya finansieringslösningar
Det som däremot skakat om de traditionella bolagen ordentligt är finansieringen. När det gällde reklamer var förstås läget för trettio år sedan ett slags ideal. Som försäljare av tv-tid kunde man nästan garantera ett visst antal tittare för annonsören – det fanns helt enkelt inte så mycket annat som tittarna kunde välja på. Förr behövde annonsören konkurrera endast med tittarens kylskåp, nu riskerar de kommersiella budskapen att drunkna i det enorma utbudet och bruset. En växande del av tittandet sker också sporadiskt i efterhand på plattor, telefoner och datorer; att sälja ögonpar är inte lika lätt som förr.

När det gäller public service är finansieringsdilemmat ännu större. I många länder har public service traditionellt finansierats med en avgift knuten till ägandet av den apparat som kan ta emot sändningarna. Det var logiskt på den tiden då det inte fanns några alternativ. I Finland insåg beslutsfattarna till sist att den modellen var förlegad – eftersom det i praktiken går att se och höra YLE:s program på alla manicker som har en nätkoppling.

Sverige går just nu en annan väg: Sedan SVT börjat strömma live över nätet har surfplattor och datorer blivit tv-avgiftsbelagda (telefoner räknas dock inte in). Det har väckt mycket kritik. Kritikerna säger att man med våld försöker klämma in den enorma tekniska utvecklingen i ett betalsystem från 1956, och att sändningar via nätströmmar tekniskt påminner mycket mer om betal-tv (som förstås är undantagen tv-avgift). Förespråkarna hävdar att lagen om tv-avgift idag är skriven teknikneutral, och att datorer och surfplattor måste beläggas med avgift, om man vill följa lagen. Och att det i själva verket är ganska få nya som måste betala, då de flesta har redan en tv.
Trots den utdragna debatten känns den finländska modellen med skattefinansiering kanske ändå både enklare och mer rättivis; man slipper tekniska hårklyverier (som dessutom återkommer med varje ny manick) samt en hel del byråkrati kring insamlandet av själva avgiften och jakten på smitare. Ur medborgarnas synvinkel är det förstås ändå viktigt att se till att finanieringen sker jämnt och förut­sägbart, och säkras från politikernas årliga budgetbråk eller annan politisk paranoia.

Nya produktionsformer
Den kanske intressantaste förändringen som den nya tekniken och de nya konsumtionsvanorna fört med sig sträcker sig till själva produktionen. Netflix är ett amerikanskt bolag som erbjuder filmer och tv-serier via internet, och som också finns tillgängligt i Finland via datorer, surfplattor, nätkopplade tv-apparater, spelkonsoler och streaming-boxar. Möjligheten att för en låg månatlig avgift se en hel tv-serie från början till slut har lett till så kallat frosseritittande. Då man förr såg en traditionellt utsänd tv-serie en gång i veckan, kan man nu se hela serien, eller åtminstone tio­tals avsnitt på en gång, i en enda lång maratonsession.

För en tid sedan släppte Netflix den första serien på tretton avsnitt som bolaget själv producerat, den politiska thrillern House of Cards. Avsnitten lanserades inte ett i taget med godtyckligt mellanrum, utan släpptes alla på en gång; frosseritittarna fick med andra ord ett riktigt lystmäte (serien med Kevin Spacey i huvudrollen var dessutom riktigt bra).

Den kritikerrosade House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen är den första tv-serien producerad av Netflix, som hittills enbart nätströmmat filmer och serier som de traditionella bolagen producerat.

Och intressant nog har möjligheten till frosseritittande börjat påverka den allra tidigaste delen av produktionskedjan: manusförfattarna har enligt många rapporter börjat anpassa seriemanusen även för dem som tänker se hela serien i ett kör. För sådana tittare känns nämligen gamla manustricks lite platta, som ”påskägg” (en sak presenteras i förbifarten, men dess viktiga betydelse avslöjas först efter några avsnitt) eller ”cliffhangers” (ett avsnitt avslutas med en oerhört spännande situation, för att locka tittaren att se serien nästa vecka).