Banbrytarna Final Fantasy (2001) och Avatar (2009)

James Camerons Avatar blev inte bara en av de största science-ficton-framgångarna någonsin, utan  faktiskt också den största filmframgången någonsin, mätt i biljettintäkter. Såhär i efterskott börjar man ändå fråga sig varför.

Tekniskt kändes Avatar vid premiären ny och fräsch, och visst imponerar de datorskapade miljöerna fortfarande. Men den simplistiska storyn håller inte speciellt bra, och det leder även till att scenerierna börjar kännas ganska cartoonish redan andra gången man ser filmen.

En ny generation biopublik höjde Avatars teknik till skyarna (filmen belönades med Oscar för Best Art Direction, Best Cinematography och Best Visual Effects), men det var ju inte första gången live action kombinerades med datorgrafik, eller första gången en stor del av filmens roller var bemannade med datorskapade figurer. Redan 2001 gjorde Final Fantasy - The Spirits Within historia med att vara den första filmen med helt datorskapade människor i rollerna. Det finns också en hel del andra intressanta paralleller mellan Final Fantasy och Avatar. Men vilken av filmerna håller alltså flera genomtittningar?

Både Final Fantasy och Avatar börjar med att en skyttelfarkost landar. Final Fantasy överst, Avatar underst.

Jag såg Avatar första gången på biograf i 3D-version. Det var onekligen imponerande. Man kände sig faktiskt transporterad till en ny och annorlunda värld - det kändes som om Cameron på riktigt åstadkommit något intressant. Nu såg jag filmen hemma på Blu-Ray, och det efter att ha läst även några kritiska omdömen. Främst blir man kanske idag irriterad på två saker: den simpla Pocahontas-storyn och de klichéaktiga, endimensionella karaktärerna.

Likheter? Den manliga huvudpersonen i Avatar överst, och i Final Fantasy nederst.

Många ville 2009 se någonslags samhällskritik i vissa av Camerons repliker, och visst finns här och där kanske ett litet nyp mot USA:s Shock and Awe-doktrin, men i grund och botten finns även hos Cameron en stark övertgelse om att även lösningen på alla problem kommer från precis samma adress: de enkla infödingarna räddas i slutet nämligen av den vite mannen: överlöparen som blivit kär i en av infödingarna.

Hela Vietnam-ikonografin med tuffa helikoperpiloter och maskingevär i dörröppningarna börjar också känna lite trött - liksom hela techno-macho-rekvisitan med mekaniserade walkers och andra stora maskiner (som i filmen visserligen hör till den ”onda” sidan, men som ändå mycket beräknande finns med för att tillfredsställa techno-nördarnas vildaste drömmar om oinskränkt teknisk makt över naturen och andra människor).

Mest störs jag vid en ny genomtittning av det som alltid stör mig i science-fictionfilmer: då science-biten inte håller. Till exempel: Virtuella, genomskinliga pekskärmar. Det ser förstås futuristiskt ut, men de skulle förstås vara fullständigt opraktiska. Det är intressant att även Final Fantasy också använder sig dessa.

Löjliga och hopplöst opraktiska, genomskinliga, virtuella pekskärmar. Final Fantasy överst, Avatar underst.

Flygande berg? På ett begränsat område på planeten Pandora (där Avatar utspelar sig) finns det flygande berg. Ser spännande ut, och denna Flux vortex kunde kanske motiveras och accepteras som någonslags omvänd gravitation (i Camerons manusnoter hänvisas till starka magnetiska störningar). Hur magnetism skulle få ett helt berg att flyga sägs inte - inte heller tycks magnetismen eller den omvända gravitationen påverka något annat fysiskt objekt (t.ex. helikoptrarna som flyger genom området).
På tal om gravitation: tänk att Pandora råkar ha exakt samma massa som Jorden, så att tyngdkraften är precis den samma. Ett resultat av detta otroliga sammantäffande är förstås att människorna kan röra sig framför kameran helt naturligt. Inget nytt förstås när det gäller sci-fi.

Djur- och naturlivet (för att inte tala om humanoiderna) på Pandora är inte av denna världen, precis som man kunde vänta sig. Eller är de det ändå? Växterna och djuren är just så "exotiska" att vi "förstår" att vi nu är på en annan planet, men vad är sannolikheten att livet på en planet i ett annat solsystem skulle utvecklas så snarlikt vårt? Eller att "infödingarna" inte endast använder pilbågar precis som "våra" infödingar, utan också begagnar sig av stridsrop som låter som indianerna i en västernfilm från 50-talet? Eller att de ens råkar ha talorgan som våra, så att de behändigt fått möjlighet att lära sig engelska i någon "skola" som en av vetenskapsmännen från Jorden startat på Pandora? Camerons naivitet återspeglas också i den romantiskt-antropologiska uppfattingen om att ”vildar” automatiskt har en förmåga att nå en spirituellt högre ”sanning” och ”koppling” till det naturliga och ”äkta” än vi ”tekniska” människor. Och måste de blå Na'vi vara så genomtänkt, Disney-aktigt söta med sina stora ögon?

Stereotypa rollfigurer i både Final Fantasy (överst) och Avatar: den lätt butchige, men dock feminina kvinnliga soldaten.

Efter alla de här störande grejerna kändes ett återseende med Final Fantasy - The Spirits Within betydligt mer intressantare. Filmen blev trots sin banbrytande teknik inte någon enorm framgång då den släpptes 2001. Främst berodde det på att storyn byggde på den japanska dator- och konsolpelserien Final Fantasy och innehöll en hel del element som kändes lite främmande för en vanlig västerländsk publik (säkert tack vare det japanska manuset, de japanska prodcenterna och den japanske regissören). Detta trots att rollernas röster gjordes av kända amerikanska skådespelare.

I filmen har Jorden invaderats av utomjordingar, men de är inte fysiska varelser utan någotslags andeväsen. Storyns spänning kommer, liksom i Avatar, från skillnader i inställning till, och bemötande av denna främmande art när det gäller två grupper: vetenkapsmännen och militären. I Final Fantasy finns även en koppling till Jordens andliga "själ" Gaia (infödingarna i Avatar har en koppling till sin planets "moder", Eywa). Det var nog dialogens hänvisningar till andar, själar, spöken och demoner som skrämde bort den västerländska publiken. Hos oss är det ju intressant nog tillåtet (och på sina håll nästan obligatoriskt) att tro på övernaturliga väsen och liv efter döden - men att en sådan möjlighet skulle få några fysiska uttryck vill vi helst inte ha att göra med.

De heldigitala Dr Aki Ross (Final Fantasy) och Neytiri (Avatar) var tänkta att åberopa den nördigare biografpublikens våtaste drömmar.

Också Final Fantasy gör några science-missar: andeväsendena rör sig genom fasta konstruktioner och genom jordytan för att komma åt att suga ut själarna ur människorna, men åndå går det att skjuta på dem med något slags fysiska vapen. Ibland rör sig andarna även "med fast mark under fötterna" och flyger precis som om luften skulle göra motstånd. Inkonsekvent. Filmen målar också upp (liksom Avatar och en lång rad andra science-fictionfilmer) en framtidsvision med enorma byggnader, konstruktioner, maskiner, rymdskepp, städer etc, utan att vi får veta med vilka energiresurser de byggts eller drivs. Tydligen hittar mänskligheten inom kort en ny, billig och outsinlig energikälla. Jag vet ju att det är fråga om fantasi, men då jag på senare tid blivit mycket intresserad av energifrågor har jag börjat ställa de här frågorna.

Det här är ändå ganska små brister. Karaktärsutvecklingen och en story som inte följer sedvanlig mall gör att Final Fantasy idag är en intressantare bekantskap än Avatar, och att de datorritade personerna ironskt nog känns mer riktiga och påtagliga än det alltför stereotypa persongalleriet i Avatar. Speciellt Dr Sids gestalt, med Donald Sutherlands röst, känns riktigt mänsklig.

Och trots att datorgrafiken förstås gjort stora framsteg under åttaårsperioden mellan Final Fantasy och Avatar så är Final Fantasy med sin desaturerade färgskala på många sätt visuellt mer spännande än den gröna djungeln på Pandora, som snabbt blir repetitiv.

---

Avatar: 2D Blu-ray utan extras. Snygg bild, bra surroundljud.
Final Fantasy: Netflix HD, men hårt komprimerad bild, dock skapligt ljud.