Varför jag inte kan tåla "Shaky Cam"

Minns inte riktigt när fenomenet startade. Det var visst någon amerikansk polisserie på 90-talet, där regissören/kameramannen fick för sig att det hela blir mer ”autentiskt” och ”dokumentärt”, om kameran skakar lite extra – för att understryka att man filmar på fri hand, utan stativ. En nyhetskameraman arbetar ju sällan med stativ, utan utnyttjar s.k. ”run-and-gun” – kameran är tillräckligt liten och smidig för att när som helst vispas fram för att dokumentera händelserna som de inträffar. Konflikt- eller krigsfilmare är kanske det ultimata exemplet på detta.

Trenden ledde dock ganska fort till fullständiga överdrifter. Det blev uppenbart och tydligt att kameramannen inte bara jobbade frihand, utan medvetet ryckte i kameran för att uppnå en effekt. Lite senare kom häftiga panoreringar och zoomanden med; idén här är att vi skall tro att de förberedande rörelser en kameraman på fältet ofta måste göra (för att hitta en intressant bild eller fokusera) ”tagits med” för att man inte skall missa något ”intressant” i skeendena.

Mitt problem med det här greppen när det gäller spelfilm (alltså fiktion), är att de – snarare än att öka autenciteten – så att säga plockar ut en ur storyn.

Kameran skall i min bok vara ett så neutralt fönster mot händelserna som möjligt. När kamerarbetet är som bäst är vi tittare ”flugor i taket”, som obemärkta och utan att tänka på hur filmen satts ihop kan följa med en intressant story. Shaky Cam påminner oss tvärtom om att ”här görs film med ett speciellt tekniskt grepp", och gör oss till en ”kameraman” (och distraherar därmed från att gå upp i händelserna och njuta av storyn). I de värsta fallen finns det två Shaky Cam i samma rum (skall vi verkligen tro att det finns TVÅ dokumentärfilmare på plats) eller (ännu mer oförklarligt) en stativkamera, och en Shaky Cam i samma rum. Lika bra kunde vi då få se regissören vifta i utkanten av bilden, eller mikrofonen och filmlamporna.

Intressant är att Shaky Cam-stilen till sist blev så dominerande, att personerna som stod bakom den fejkade Alien autopsy-filmen använde samma grepp, utan att tänka på att en dokumentärfilmare eller kameraman av rang på 40- eller 50-talet aldrig i livet skulle ha skakat på kameran så mycket eller skött fokuseringen så dåligt. Det är bara från 90-talet framåt som vi letts till att tro att ”dokumentär” innebär skakiga, ryckiga och suddiga bilder. Exemplen på detta är många i dagens filmer som beskriver historiska händelser med egna, svartvita ”nyhetsfilmer”.

En kamerman satt att dokumentera en av de viktigaste händelserna i världshistorien skulle aldrig ha gjort ett så dåligt jobb. En så solklart fejkad film att man bara kan skämmas på deras vägnar som trodde på detta strunt.

I andra fall är Shaky Cam tänkt att i kombination med snabba klipp få fart på händelserna och ge mera ”momentum” i action-scener, slagsmål, biljakter etc. Sådana filmer tycker jag att man på sin höjd kan se på en tv av medelstorlek, på biograf med en duk av lite större storlek blir det hela bara svårt att följa med – och plockar återigen tittren ut ur händelsernas mitt, i stället för att öka ”deltagandet”. De två sista Bourne-filmerna med Matt Damon är ypperliga exempel. Den första filmen i serien är betydligt mer njutbar tack vare ett vilsammare kameraarbete. Det är ju händelserna som skall vara ”exciting”, inte kameraarbetet.

Lyckligtvis börjar man kanske idag skönja en återgång. Större tv-apparater i vardagsrummen (och kanske också större monitorer på inspelningsplatserna och i klipprummen) har troligtvis bidragit till lite stadigare bilder. 

Missförstå inte. Jag anser förstås att kameramän, klippare och regissörer skall ha fria händer att använda olika sorters bildspråk för att berätta en story. Att använda icke-traditionella grepp (som t.ex. jump-cuts) kräver dock en professionalitet och erfarenhet som ganska få har. Ibland blir det tyvärr bara så uppenbart att man valt ett grepp bara för att det är på modet – inte för att det för storyn framåt.