The Matrix (trilogin) (1999-2004)

Återsåg Matrix-trilogin. De här filmerna hör tyvärr till den sorten där man första gången tycker de är riktigt bra (speciellt den första filmen), men som tyvärr inte håller så bra efter flera genomtittningar. De saker som första gången kändes filosofiskt intressanta, och de händelser som på något sätt kändes plausibla, blir vid närmare eftertanke inte så bra alls, nästan löjliga. Det håller helt enkelt inte.

Vi tar det som är bra först:

• Upplägget är bra (och klassiskt): Det som vi tror är vår verklighet är egentligen en virtuell maskinskapelse. En av de bästa scenerna i filmen är då Neo (Keanu Reeves) återser sin gamla verklighet, och ser på världen ”med nya ögon” genom bilfönstret. 
• Skådespelarprestationerna är bra, några lysande (speciellt Hugo Weaving som Agent Smith). TIll skillnad från många andra har jag alltid tyckt att Keanu Reeves är en helt kompetent skådis. Här passar han riktigt bra.
• Det visuella funkar. Matrix-sidans svagt gröna kuslighet, vagheterna, deja vu-upplevelserna etc. De visuella effekterna var på sin tid banbrytande – senare blev förstås bl.a. ”bullet-time” överanvänt.

Sedan:

• Den helt grundläggande idén är löjlig. Maskinerna har tagit över, a la Terminator. Ok, det kan jag gå med på. Men att människorna utnyttjas som maskinernas ”energikälla” är helt åt pipan. Människan är en energisänka, d.v.s. ”drar” mycket mer energi än vad hon kan emittera som värme, t.ex.
• Men låt oss strunta i det fysikaliska faktumet (det är ju ändå science-fiction). En fråga kvarstår ändå: för vad behöver maskinerna "The Matrix”? ”Energikällorna” kunde ju bara hållas i en individuell koma i all evighet.
• Men låt oss strunta även i den lilla detaljen. Kvarstår ännu:
• Kopplingen mellan verkligheten och Matrix: Spikar i bakhuvudet, telefoner? Verkligen? Hur funkar det egentligen? Överföringen ackompanjeras visserligen alltid av något tekniskt svammel och digitala effekter på skärmar – vill man så kan man kanske ”acceptera” det.
• Till vad behövs hela Kung-fu-skiten? Vapen tycks ju också funka på Matrix-sidan? Fast varför kastar de alltid bort vapen vars magasin är tomma? Var de onödiga från början? Vissa vapen tycks ändå ha outtömbara magasin.
• Hur kan skadorna på Matrix-sidan påverka verkligheten (t.o.m. så att någon dör)? Det förklaras aldrig tillfredsställande.
• Om huvudpersonerna vill frita människor som ligger i sina "pods", varför gör de det inte direkt? Varför måste det ske via Matrix?
• Varför måste Morpheus klä sig i fotsid läderrock på Matrix-sidan (och Neo i någon opraktisk, fotsid grej i film 2)? Det udda utseendet avslöjar ju dem genast. Ser ut som om man hamnat på någon geek-konferens.
• Huvudpersonerna kör omkring i en tekniskt komplicerad och stor undervattens- och underjordisk, flygande farkost. Vad är deras energikälla? Jag vet, jag vet, det är sci-fi, men i det ordet ingår science. Idén i sci-fi är att saker skall vara någorlunda vetenskapligt hållbara - och det stör mig oerhört när saker inte stämmer. (Allt detta blir bara värre i del 2 och del 3 - en enorm stad funkar under jorden, och den enda förklaringen får vi av en Council member: "I don't know how it works - but I understand the importance of it working”.

Då den första filmen lanserats sökte som väntat en massa skribenter en djupare symbolik i Matrix-historien. Neo (The One) jämfördes (naturligtvis) med Jesus, och storyn jämfördes med Platons allegorier, grekiska dramer och olika religioners filosofisystem. Ser man den första filmens intervjumaterial med filmskaparna, syskonen Wachowski, märker man ändå att inspirationen inte kommit från så högtravande källor, och att det är ganska tunnt med kännedomen om sådana saker. På sin höjd ligger några sci-fi-böcker, en bok av Kevin Kelly, och några grundkurser i psykologi bakom det hela, samt syskonens intresse för Hong-Kong-actionfilmer (Kung Fu:n får sin förklaring). 

Sedan är det en annan sak att skriverierna, som alltså lyfte The Matrix till en intellektuell nivå den inte egentligen alls hade, påverkade produktionen av del 2 och del 3, Matrix Reloaded, och Matrix Revolutions. Då blir också syskonparets intellektuella lättviktighet alldeles uppenbar - de två filmerna, som spelades in samtidigt är på många filosofiska plan ännu sämre; speciellt Matrix Revolutions.

2:an och 3:an lider av främst två saker:

1. det vanliga Hollywood-syndromet, att man i uppföljaren öser in fem till tio gånger mer pengar i hopp om att skapa en fem eller tio gånger bättre film (eller kanske mer sanningsenligt: i hopp om att den skall hämta in fem eller tio gånger mer pengar.
   På sin höjd blir det ju sen en film med bara fem gånger mer buller och bång. (Exempel: i stället för en Agent Smith rusar 50 eller 100 Agent Smith mot Neo).
2. att filmskaparna blir så förtjusta i sin skapelse, att de inte märker hur tunnt det börjar bli - att storyn på sin höjd hade räckt till en uppföljare. Kanske de tänkte på pengarna.

Att uppföljarna påverkats av uppståndelsen och reaktionerna kring den första filmen bevisas av att en helt ny bakgrundsstory mitt i allt målas upp - den underjordiska staden Zion (jep - du läste rätt), med ännu mera Jesus-symbolik kring protagonisten Neo (komplett med tillbedjare klädda som de kommit från en scen i The Ten Commandments. Att filmskaparna haft allt detta i tankarna redan då den första Matrix gjordes är förstås lika mycket bullshit som att George Lucas från början tänkt att Star Wars skulle vara 6 filmer.

I Matrix Reloaded får Oraklet en större roll, men rollen går stort åt till det som på engelska kallas  ”exposition” - d.v.s. till att förklara allt det oförklarliga som pågår, så att publiken inte helt skall tappa tråden. Sedan faller allt ihop då oraklet börjar tala om program och källkoden till Matrix, the source. Alla som vet något om programmering ler inombords. 

I uppföljningen finns en ny insider-förrädare. Jag tycker det är ett allt för enkelt sätt att skapa spänning, trots den lilla vändningen på slutet: det visar sig vara Agent Smith, som på något oförklarligt sätt tagit in sig i verkligheten. Biroller har rollnamn som Seraf, och de futuristiska skeppen har andra religiösa eller filosofiska namn. Det är väl tänkt att de som skippat religionshistorietimmarna skall googla på t.ex. vad en seraf är, och därefter dra slutsatsen att något djupsinnigt ligger bakom manuskriptet.

Neo träffar äntligen Arkitekten (någonslags spindelprogram i Matrix), och trots att scenen inneåller några intressanta klipp som skall symbolisera olika val vi gör, så faller den platt på dialogen, som mest består av att filmskaparna lagt in en massa ”svåra” ord i den vetenskapliga och filosofiska mumbo-jumbon - det imponerar på sin höjd en 14-åring.

I Matrix Revolutions får Oraklet sedan lov att försöka förklara allt det som i tittarnas huvud ”doesn't make any sense”, med allt mer invecklade kvasifilosofiska uttalanden, i stil med ”Resultatet av din ekvation söker balans.” Rena gojan. Slutuppgörelsen med Agent Smith som en eld-djävul och den hela datorskapade ”final battle” är bara platt, uttråkande och banal. Hela filmen (och trilogin) slutar sedan till råga på allt med rena Hollywod-sirapen.

I slutet känner man sig alltså lurad. Något som började mycket intressant och spännande går progressivt mot det sämre och sämre. Det bästa som producenterna kunde ha gjort hade varit att begränsa storyn till en uppföljare - och den borde ha varit bättre. Stämningen från första filmens första halva borde ha återskapats, med betydligt färre effekter.

---

Denna gång:

The Matrix: Blu-ray, basversion, några extras, bl.a. en hygglig dokumentär på två timmar, filmad i mellanskedet mellan film 1 och uppföljarna.
Matrix Reloaded: Special Edition-DVD, två skivor, mycket extramaterial, många dokumentärer.
Matrix Revolutions: Netflix HD via AppleTV, inga extras.