lördag 6 juni 2015

Interstellar och 2001 - likadana klassiker?

VARNING! Vissa kommentarer nedan kan tolkas som spoilers. Se helst båda filmerna innan läsning.

Köpte nyligen Interstellar (2014) på Blu-ray, och kunde glatt konstatera att Science Fiction inte är en utdöd filmgenre. Det var mycket uppfriskande att se en SciFi-film där man strävat till att Science-delen är så bra och trovärdig som möjligt – en aspekt som med åren börjat bli allt viktigare för mig. Glädjande också att märka att filmen tydligen blev en biografsuccé – att publiken även vill se annat än superhjältar, mekaniska monster, explosioner och ändlösa, avtrubbande digitala effekter. Publiken tycks alltså även idag tilltalas av lite djupare filosofiska funderingar kring mänsklighetens framtid och existens (och dessutom i lite långsammare tempo). Hatten av alltså till regissören Christopher Nolan och hans producent/fru Emma Thomas för att de satsat på renodlad, tankeväckande Scifi.


Många har förstås genast placerat Interstellar i klass med Stanley Kubricks mästerverk 2001 (1969), och det stämmer att man bra kan jämföra de två filmerna – även Nolan nämner 2001, tillsammans med Blade Runner (1982) och Contact (1997) – som faktist i hög grad är inne på samma tema som Interstellar – som sina största inspirationskällor. Jag tycker ändå det är orättvist mot både Interstellar och 2001 att placera dem på samma piedestal – det finns ändå många skillnader, trots att båda kan sägas befatta sig med liknande teman och handlar om en resa långt ut i rymden, mot något okänt.


En sak har filmerna definitivt gemensamt: en strävan till vetenskaplig noggrannhet. Det som vi ser på duken skall inte vara omöjligt, även om det i vissa fall kan anses osannolikt eller på gränsen till otroligt. En bra kontrast till detta är storsuccén Gravity, som ur vetenskaplig synvinkel var rena smörjan. Detta till trots hittar den noggranna tittaren förstås ”förbrytelser” mot noggrannheten, både i Interstellar och i  2001. Och som vanligt rör det sig främst om att protagonisterna agerar ologiskt, vilket speciellt gör sig gällande efter flera genomtittningar. Men varje filmskapare måste förstås även ha lite ”poetic licence” - annars kan man knappast skapa en njutbar film. Det är ju ändå inte dokumentär man sysslar med inom Science Fiction.

Egentligen är det bara på punkten vetenskaplig noggrannhet man kan säga att de två filmerna ”liknar” varandra. Kubricks 2001 är för sin del förstås en fullfjädrad ”Kubrick”, med allt vad det hämtar med sig, som till perfektion gjorda bildkompositioner och långa, helt tysta tagningar och avsnitt. I tillägg har 2001 förstås idag status av en mycket intressant ”omvänd” tidsmaskin i den bemärkelsen att filmen för oss visar hur man år 1969 tänkte sig att år 2001 – den dåtida framtiden – skulle te sig. Mycket fick Kubrick och hans vetenskaplige konsult och manusförfattare Arthur C. Clarke alldeles rätt (bl.a. ser man ett par Ipad-liknande plattor i filmen). Det enda stora misstaget de gjorde (vilket även Clarke erkände på 80-talet) var att de inte räknade med den tilltagande miniatyriseringen. Det som Clarke och Kubrick föreställde sig att en gigantisk, ensam dator skall ta hand om, sköts idag av flere, mycket mindre datorer.

Å andra sidan tycker jag 2001 inte alls känns speciellt daterad på grund av att den ensamma datorn HAL spelar en så stor roll (eller tar så stor fysisk plats). HAL med sin artificiella intelligens är ju fortfarande totalt överlägsen dagens försök på det området. Och även gällande bemannade rymdfärder har vi ju tagit ett stort steg bakåt sedan 2001 gjordes – så än finns det alltså massvis intressanta och träffande framtidselement i 2001. Har du inte sett den, rusa ut och köp den, och se den på en stor skärm och med tillräckligt bra ljudanläggning.


Sen är ju 2001 en mycket mer mystisk film än Interstellar. Där Interstellar på amerikanskt vis känner sig tvungen att erbjuda en ”förklaring” i slutet, lämnar 2001 oss helt i sticket. Slutscenernas montage i 2001 blir mycket otillfredsställande för en ”vanlig” publik (ifall de ens orkar fram till slutet), vana som de är vid till exempel actionfyllda Star Wars eller Star Trek. I slutet på 2001 kan vi egentligen långt själva bestämma vad som ”sker” inför våra ögon.

Intressant nog ligger uppföljaren 2010 (regisserad av Peter Hyams) från år 1984 (även den baserad på Arthur C. Clarkes bok) betydligt närmare Interstellar i narrativ stil. Vi får en slags förklaring – även om Monoliten, dess ursprung och dess sätt att verka och påverka förblir ett mysterium. (Intressant även hur 2010, som en längre tid kändes lite passé med sitt kalla kriget-bakgrundstema, i skrivande stund åter känns aktuell då USA och Ryssland igen står ställda mot varandra.)

Då jag hörde att Interstellar var regisserad av samma Christopher Nolan som gjort den senaste Batman-trilogin blev jag orolig. De filmerna har jag nämligen mycket svårt att se utan att vrida mig pinsamt (eller skratta) åt de uppenbara och töntiga emotionella klichéerna, det kvasifilosofiska bullshit-snacket, allt ”djup”, och allt ”mörker”. Eller Batmans förställda röst, etc, etc. De filmerna var som filosofiska projekt fullständigt värdelösa (liksom alla superhjältefilmer, vilket jag skall återkomma till en dag), men tydligen hade jag  glömt Nolans Memento (2000), som ju visar att Nolan kan skapa brillianta saker. Och glädjande nog går Interstellar helt fri från kvasifilosofiskt struntprat, och håller på det sättet (ironiskt nog) ”benen på Jorden” genom hela filmen. Visst finns det ett starkt stänk av sentimentalism som Nolan inte kan låta bli att föra in även i Interstellar, men åtminstone blir det åtminstone inte sirap – fast vi ibland är snuddande nära Robert Zemeckis (Contact) tårögda stilgrepp. Och det går ju inte ens att undvika i Interstellar, där familj/farväl/svek/återseende egentligen är ett av filmens huvudtema. Noteras bör dock – som ännu en avgörande skillnad mellan Interstellar och 2001 – att Kubricks film är TOTALT fri från denna sorts spelande på våra själssträngar. Inga ”tear-jerkers” där inte.

Tekniskt är Nolan en traditionalist, och valde att spela in Interstellar på 35 mm film i anamorfiskt format (Cinemascope), och vissa scener på IMAX 70 mm film. (För min artikel om traditionell film vs. dagens digitala film, klicka här). Nolan valde också att göra så få digitala effekter som möjligt, och i stället utnyttja modeller och mekaniska effekter. Skådespelarna agerade även sällan framför en anonym green screen, utan de episka bakgrunderna projicerades digitalt bakom skådespelarna – lite som Kubrick då han använde front projection under inspelningen av 2001 år 1969. Det blev även smärre uppror i distributionskedjan då Nolan även insisterade på att premiärvisa filmen traditionellt med en ”limited release first-run” på traditionell film – och biograferna som redan installerat heldigitala projektorer fick gräva fram de gamla mekaniska projektorerna ännu en gång.

Men Nolans idé är inte alls dum. De tekniska valen placerar genast Interstellar i samma "gäng" som 2001 och Blade Runner. Och det är inte bara så enkelspårigt som att säga att de filmerna hänger ihop visuellt – det är också nämligen så att skådespelare agerar annorlunda då de har en omgivning att spela emot. Det kan ibland vara en subtil skillnad, men alla som sett George Lucas Star Wars-prequelfilmer vet hur styvt och stelt det kan bli i green screen-kulisserna, låt vara att de filmernas erbarmliga manus och dialog minnsann också bidrog till träigheten och longören.

Skådespeleriet i Interstellar är för övrigt solitt hela vägen igenom, och jag hör dessutom till dem som alltid gillat  Matthew McConaughey (huvudroll även i  Contact). Även resten av gardet med Anne Hathaway, Jessica Chastain, Michael Caine, Matt Damon och John Lithgow (som förekom även i 2010) gör bra ifrån sig. Händelserna är ibland ganska hisnande, men människorna i Interstellar känns hela tiden som om de var gjorda av kött och blod.

Musiken spelar en enorm roll för den stämning en film skapar, och även här skiljer sig Interstellar och 2001 ordentligt. Interstellars musik är komponerad av Hans Zimmer, och är intressant nog mycket mäktig utan att bli pompös, och dessutom med några mycket vackra lugnare teman. Det ger en koherent fond till händelserna, medan Kubrick fyllde sin film med existerande tonsatt musik. Inledningen med Richard Strauss musikversion av Also Sprach Zaratustra blev en ikon, man kunde se rymdskepp "dansa" till Johann Strauss d.y:s An der schönen blauen Donau, och slutscenerna ackompanjerades av Györgi Ligetis atonala kompositioner.  Sillsallad? Märkligt nog inte, Kubricks val "sitter" riktigt bra, och förtar inget av stämningen, inte ens om musiken för tittaren är bekant från förr.

Når Interstellar alltså lika högt som 2001? Som sagt är det inte riktigt ärligt att försöka jämföra filmerna på det sättet. Kanske man hellre borde säga att även Interstellar har alla förutsättningar att bli en riktig klassiker. Jag tycker det är intressant att alla mina drömmar natten efter att jag såg filmen hade – om inte samma tema – så åtminstone samma stämning som i Interstellar. Det är minnsann inte alla filmer som påverkar mig på det sättet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar