Prestanda är imponerande: Trots att experter säger att en UHD-panel, med 4 gånger bättre resolution än normal HD, egentligen är onödig på normala tittavstånd med allting som är mindre än 80 tum, är den subjektivt upplevda bilden slående bra. Speciellt efter att man gjort en lätt kalibrering och stängt av alla ”förbättrare” som till exempel tru-motion. Tru-motion interpolerar nya frames mellan programkällans 25, 24 eller 30 bilder i sekunden, för en overkligt ”realistisk” bild, där till exempel spelfilms temporalitet liknar den man är van vid när det gäller video. Det är en mycket märklig upplevelse att se på Gone With the Wind och uppleva den som en ”live tv-sändning”. Lite svårförklarat, och gäller förstås i dagsläget kanske bara oss purister.
Tv:ns elektronik är mycket bra, även DVD-resolution eller SD-TV på ynka 720×576 skalas upp till 3840×2160 förbluffande bra; man får lust att inte bara titta igenom sin Blu-ray-samling, utan även utvalda DVD-filmer. Och Blu-ray, tv eller nätsändningar på 1920x1080 ser helt enkelt fantastiska ut.
Jag hade inte väntat mig att bli så entusiastisk över 3D – hade bara gamla goda Creature of The Black Lagoon (1954 - från den allra första 3D-boomen) i samlingen, men det blev verkligen förvånansvärt roligt att se en stereoskopisk film. Min gamla Playstation 3 fick plötsligt ny användning som 3D-spelare, och det visade sig att även rätt många Playstationspel hade 3D-möjlighet. Bara en gimmick? Kanske ändå lite mer än det, speciellt då 3D:n verkligen funkade, utan störande fel. LG:s 3D-system, med lätta (och förmånliga) polaroidglasögon (till skillnad från andra tillverkares "blink"-lcd:er) är vilsamt, och tröttar inte ut ögonen. Ganska fort åkte jag ut för att köpa en annan 3D-film. Jag ville dock i testsyfte inte bränna 30 euro på en ny Blu-ray, men hittade sedan den härliga Schwarzenegger-rullen Predator från 1987 i omgjord 3D för 16 euro, som jag länge saknat i min filmsamling. Även den förvånansvärt effektiv i 3D, även som konvertering från ursprunget i 2D. (I förpackningen ingår även originalversionen i en visserligen rätt illa omtyckt HD-transfer till MPEG2).
Lustigt nog vill man gärna knäppa på tv:ns specialtricks som tru-motion då man ser 3D – det förhöjer på något ytterligare sätt den ”realism” som 3D erbjuder. En stor fördel med en Ultra HD-skärm är att 3D-filmer kan visas i Full HD. Där vanliga Full HD-skärmar är tvungna att halvera den vertikala resolutionen för att visa två helbilder samtidigt (åtminstone i system som LG:s polaroidiserande 3D-system), kan en UHD-panel visa båda delbilderna i full resolution – alltså den HD-resolution som tillsvidare är standard på blu-ray.
Tv-skärmarnas ljud har förstås lidit av den utveckling som skett sedan år 2006. I en skärm med så tunna kanter som den nya LG:n finns helt enkelt inte plats för riktiga högtalare. Så tv:ns inbyggda ljud är både tunnt och burkigt. Lösningen blev att köpa ett par AudioPro Addon Five-aktivhögtalare, och koppla dem till hörlursuttaget. Nu ger de ett fylligt ljud vid normal vardagstittning, medan surround-systemet kopplas i vid behov. Lustigt nog kopplar LG:n bort alla ekvalisationsmöjligheter då man utnyttjar denna möjlighet, men en rak frekvenskurva ger i och för sig ett ofärgat och neutralt ljud med tilläggshögtalarna.
Jag har valt att inte utnyttja de inbyggda apparna för till exempel Netflix eller Youtube. När man utforskar de här möjligheterna (och andra kanaler som LG erbjuder) blir man lite skrämd av alla de ”Privacy Policies” och ”User Agreements” man borde godkänna: bland annat börjar LG då samla in och lagra information på exakt vad man sett på och hur länge, och detta dessutom i kombination med tv:ns nätadress och ens personliga inloggningsuppgifter. Tack, men nej tack! Netflix tar jag då hellre via min Apple TV. Visst, Netflix och Apple följer förstås med exakt vad jag tittar på, men i LG:ns fall är det hela så vagt formulerat, att det förblir oklart om tv:n (efter att man godkänt ”avtalet”) även följer med vad du ser på på till exempel ”normala”, markbundna sändningar. Angår inte er, säger jag.
Faktum är förstås sedan att någon Ultra HD-programkälla tillsvidare inte finns, förutom några snuttar på Youtube och något som tydligen är på väg från Netflix. Så hittills har det inte gått att ens experimentera när det gäller panelens riktiga resolution. Frågan är också hur UHD-material skall fås in på skärmen. Alla mina apparater ger som mest ut 1080p, så då skulle det väl då bli fråga om tv:ns inbyggda appar, med sina rätt så dubiösa villkor gällande den personliga integriteten.
Likaså gäller att det för tillfället ännu inte finns någon slutlig UHD-standard, de tekniska specifikationerna för Ultra HD är fortfarande helt öppna. Film- och innehållsmakarna vill nu helst ta chansen att i den nya standarden öka både programkällornas dynamiska omfång och färgomfång.
 |
| UltraHD:s föreslagna färgomfång (yttre triangeln) jämfört med HD:s färgomfång (inre triangeln). En betydande förbättring. |
Båda är i HD-specifiaktionen (från 1990) faktiskt förvånansvärt begränsade, och nära de gamla analoga tv-specifikationerna från 40 och 50-talet, medan till exempel digitalbio gått långt vidare. Så man får hoppas att den nya skärmen kan uppdateras när standarden är på plats. och att det börjar finnas programkällor som kan leverera material i de nya formaten. Blu-ray-konsortiet lär ha något i görningen, vilket jag gillar. Jag litar nämligen inte på nätdistribution.
