söndag 2 mars 2014

Offret (1986)

Jag brukar försöka förhålla mig nyktert till filmer och regissörer som är närapå osannolikt kritikerrosade. Speciellt när regissörer nått en riktigt kultstatus börjar mina varningsklockor ringa; då har oftast kritikerna och filmälskarna för länge sedan kastat överbord tanken på att filmskapande främst är ett kollaborativt arbete:  I stället börjar man benäget tro och ”bevisa” att allt man ser på filmduken ensamt och allena utgått från geniets ofelbara snille. Bland denna grupp regissörer kan nämnas namn som Bergman,  Trier och Kaurismäki. Och så förstås Tarkovskij, vars sista film Offret här behandlas.
Vad kan man säga? Inte är det en dålig film. Erland Josephsson gör som vanligt en spännande (Bergman-aktig) tolkning, och fotot är i världsklass – av den enkla anledningen att Sven Nyqvist stått bakom kameran. I tillägg till dessa två ingredienser placerar förstås även de gotländska vyerna filmens uttryck i en solid Bergman-anda.
Som i så många andra filmer av art-house-kvalitet är själva intrigen egentligen mindre viktig – den fungerar som en slags bakgrundsmålning till skådespelarprestationerna och fotot. Viktigare är tolkningsmöjligheterna och symboliken. Filmen kan betyda vitt olika saker för olika tittare och under olika tidsperioder. Då filmen hade premiär var det kalla kriget som allra varmast, idag kanske vi gör andra kopplingar till filmens domedagssymbolik och det ”offer” som görs i filmen.
Filmer som denna kräver definitivt en ordentlig presentation och en genomtittning från början till slut;  måste erkänna att jag därför får orsak att se filmen en gång till: avbrott p.g.a. småbarn och matlagning gör inte filmer som dessa rättvisa.
--
DVD: Ingen egentlig "Making of", men ett porträtt av Tarkovskij i form av hans uttalanden, till bilder från filminspelningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar