Vilken Bond är bäst?

Många känner till att jag varit Bond-fan sedan unga år, att jag läst alla böcker, och att jag ägt alla versioner av filmerna i hemmaformaten (frånsett LaserDisc): Betamax, VHS, DVD och senast Blu-Ray. De flesta brukar också fråga vilken Bond jag gillar bäst. Förr var det enklare att svara på frågan, idag, efter 24 filmer (25 om man räknar in Never Say Never Again - vilket jag brukar) är det svårare. Filmserien har gått igenom så många perioder och skådisar i huvudrollen, att det nästan är enklare att välja ut en handfull favoriter.
De olika Bond-perioderna kan delas in på olika sätt. Jag brukar först anlägga en synvinkel där två tydliga perioder utkristalliserar sig:

• 1962 till cirka 1990 där produktionsteamet med manusförfattare, regissörer och producenter i stort sett bestod av samma personer (med viss omsättning förstås)
• 1995 till dags dato, med en rad olika regissörer, ett visst sökande efter röda trådar efter kalla krigets slut - och en ny generation filmmakare.

Vissa regissörer, som John Glen, överbygger båda perioderna, och många i det "gamla" teamet hängde med länge. Men en viss distinktion finns där.
Ett annat, och för vanliga biografbesökare, kanske lättare sätt, är att dela in filmerna per skådespelare i huvudrollen. Då ser listan ut så här:

Film	Titel	År	Regi	Bond
1	Dr. No	1962	Terence Young	Sean Connery
2	From Russia with Love	1963	Terence Young	Sean Connery
3	Goldfinger	1964	Guy Hamilton	Sean Connery
4	Thunderball	1965	Terence Young	Sean Connery
5	You Only Live Twice	1967	Lewis Gilbert	Sean Connery
6	On Her Majesty's Secret Service	1969	Peter R. Hunt	George Lazenby
7	Diamonds Are Forever	1971	Guy Hamilton	Sean Connery
8	Live and Let Die	1973	Guy Hamilton	Roger Moore
9	The Man with the Golden Gun	1974	Guy Hamilton	Roger Moore
10	The Spy Who Loved Me	1977	Lewis Gilbert	Roger Moore
11	Moonraker	1979	Lewis Gilbert	Roger Moore
12	For Your Eyes Only	1981	John Glen	Roger Moore
13	Octopussy	1983	John Glen	Roger Moore
(13b)	Never Say Never Again	1983	Irvin Kershner	Sean Connery
14	A View to a Kill	1985	John Glen	Roger Moore
15	The Living Daylights	1987	John Glen	Timothy Dalton
16	Licence to Kill	1989	John Glen	Timothy Dalton
17	GoldenEye	1995	Martin Campbell	Pierce Brosnan
18	Tomorrow Never Dies	1997	Roger Spottiswoode	Pierce Brosnan
19	The World Is Not Enough	1999	Michael Apted	Pierce Brosnan
20	Die Another Day	2002	Lee Tamahori	Pierce Brosnan
21	Casino Royale	2006	Martin Campbell	Daniel Craig
22	Quantum of Solace	2008	Marc Forster	Daniel Craig
23	Skyfall	2012	Sam Mendes	Daniel Craig
24	Spectre	2015	Sam Mendes	Daniel Craig

Sean Connery är kanske den ultimata Bond, och han bär även "over-the-top”-filmerna med sin charm (You Only Live Twice var länge min favorit, kanske även p.g.a. John Barrys otroligt vackra temamelodi). Det är alltså inte alldeles lätt att välja favorit. Dr No är intressant som första i serien - då ingen förstås ännu visste vilket fenomen filmerna skulle bli. Mångas favorit är Goldfinger, men min har länge varit From Russia With Love. Sean Connery och teamet är i filmen ordentligt varma i kläderna, och resten av rollbesättningen är mycket lyckad, både på den goda och den onda sidan. Q, första gången spelad av Desmond Llewelyn, och Lotte Lenya gör som skurk en ovanlig roll. Handlingen och action-scenerna funkar, liksom kemin mellan Connery och Daniela Bianchi. Connery är framför allt inte ännu uttråkad som i Thunderball och You Only Live Twice. Efter Lazenbys inhopp i rollen lockades Connery tillbaka till Diamonds Are Forever, men den filmen är på många ställen otillfredsställande – filmerna skrivna av Tom Mankiewicz höll på den tiden att helt glida över i parodier på sig själv.
Favorit: From Russia With Love.

---

När det gäller George Lazenby är valet enkelt: han gjorde bara en Bond-film. Klipparen Peter Hunt fick ta över regin, och gjorde med den australiensiske nybörjaren Lazenby en fin återgång till ursprunget efter den överdrivna You Only Live Twice. Det var i tiderna en nästan lika radikal "re-boot" som Daniel Craigs första Bond, Casino Royale. Som Bond-film är On Her Majestys Secret Service en av de absolut bästa. Mycket sevärd, och i motsats till vad många idag tror var filmen ingalunda någon kassakatastrof, vilket sedan skulle ha fått producenterna att locka Connery tillbaka för Diamonds. Men framgången gick tyvärr Lazenby i huvudet (vilket han idag gladeligen själv erkänner), och hans oresonliga krav gjorde att hans filmavtal på fler filmer föll igenom.
Favorit: On Her Majestys Secret Service.

---

Roger Moore har jag börjat uppskatta mer och mer längs med åren. I tiderna var det enkelt att välja till förmån för Connery, men speciellt i och med DVD-utgåvornas dokumentärer har jag börjat uppskatta Roger Moore som proffs: mycket humoristisk, men framför allt: fullständigt chosefri och självironisk, samt uppskattande av andras talanger. I de två första, Live and Let Die och The Man With The golden Gun, visste producenterna tyvärr inte riktigt vad de ville med honom. Speciellt i Golden Gun (som även annars är mycket otillfredsställande) finns scener som endast hade passat Connery, men sedan i The Spy Who Loved Me faller allting på plats. Storyn hör till "over-the-top"-Bondarna med en galen magnat som vill förstöra världen, men trots detta funkar allt i filmen. Marvin Hamlish musik passar perfekt, och temat "Nobody Does It Better" är fortfarande den bästa Bond-låten någonsin (och visar hur viktig temamelodin är för att sparka igång en Bond-film och ge den rätt stämning). Nästan på delad favoritplats kommer For Your Eyes Only, som även den var en "re-boot" och återgång till "äventyret" efter rymdsagan Moonraker. Moores sista Bond-film, A View to a Kill, var tyvärr ingen vidare svansång för Moore i rollen, filmen räddas med nöd och näppe av Christopher Walken som huvudskurk.
Favorit: The Spy Who Loved Me.

---

Timothy Dalton-filmerna gör mig mycket tudelad. Produktionerna och storyna är riktigt bra. Tyvärr verkar Dalton obekväm i rollen, och orsaken klarnade då dokmentärerna kom på DVD i slutet av 90-talet. Ända från första början var Shakespeare-skådisen irriterad på uppståndelsen kring inspelningarna och hela Bond-karusellen. Det syns. Han är humorlös och obekväm. Inget fel med att spela rollen allvarligt (det gjorde Connery också)  – men om man samtidigt saknar Connerys självsäkra, animaliska charm blir det lite platt. The Living Daylights är inte så pjåkig, men idag känns denna Kalla kriget-story lite passé, och min teori om hur viktig temamelodin är får åter sitt bevis: Aha-låten med nästan otydbara ord är ingen tidlös Bondlåt, utan daterar filmen hopplöst till 80-talets slut. Licence to Kill blir därför min Dalton-favorit, med Bond på ”semester" för att hämnas å sin väns, CIA-agenten Felix Leiters (David Hedison spelade rollen redan i Live and Let Die 1973) vägnar mot kokainmaffian i Sydamerika.
Favorit: License to Kill.

---

På grund av olika avtals- och produktionslimbon låg hela Bond-karusellen nere i sex år från 1989. Till sist lanserades GoldenEye med den nye Bond, Pierce Brosnan år 1995. För många bland dagens publik är Brosnan förstås ”den riktige” Bond, jag har tyvärr alltid haft lite svårt med honom i rollen. På ytan har walesaren allt på plats: utseendet är ok (bortsett från frisyren i vissa lägen), men sedan:

• Kolla hur käringaktigt han håller i sin Martini, med fingrarna ovanifrån runt glasets kant.
• Det är något skumt med hur han springer, speciellt händerna.
• Under action och stress får han en mycket underlig, lite tantaktig min över sig.

Trots ganska olika storylines blandar jag alltid mellan Tomorrow Never Dies och The World Is Not Enough. Alla Bond-filmer följer förstås ett invant recept, men de här två filmerna flyter på något sätt ihop så till den grad att jag oftast inte minns vilken som kom före, och vilken efter, eller vilka scener som hör till vilkendera filmen. Brosnans sista, Die Another Day är sedan kanske mest ihågkommen för Halle Berry som Bonds kvinnliga intresse, men i övrigt blev den något av en besvikelse med sina billiga digitaleffekter trots en enorm budget. Min favorit blir därför GoldenEye, som på något sätt har kvar thrillerkänslan från de tidiga Bondarna, trots att det var första gången som inget material från Ian Flemings böcker längre kunde användas (Flemings sommarställe på Jamaica hette GoldenEye). Det var också första gången Judi Dench spelade Bonds chef M, och scenerna mellan de två är lika välspelade, regisserade och klippta som mellan Connery och Bernard Lee i From Russia With Love från 1963. Det ger genast filmen rätt tonläge och vill få oss att se mer. Miniatyr- och trickfilmningen gjordes av Derek Meddings kort innan han dog – jag gillar definitivt den looken över alltför tydliga digitaleffekter. Filmen dras tyvärr ner några streck på grund av Eric Serras musik, som bara stundvis når samma nivå som ”huvudkompositören” John Barry (och senare David Arnold).
Favorit: GoldenEye.

---

Efter Brosnan blev det åter en paus på sex år innan vi fick se nästa film. Under tiden hade Eon Productions erhållit rättigheterna till Flemings första bok Casino Royale via en Sony-MGM-affär. Producenterna beslöt att göra en verklig "re-boot" av hela serien: inte bara startar filmen som om det skulle vara första gången vi ser James Bond, inte ens Moneypenny finns med. Brosnans kontrakt hade gått ut, och man beslöt också ta in en ny nuna för att markera nystarten: Daniel Craig. Casino Royale återgår till de lite gruffigare originalet från Flemings böcker; det är slut på "over-the-top" och digitala effekter, nu gäller "back-to-basics". Inte för att det därför skulle saknas action och äventyr. Casino Royale-storyn flyter smidigt över i uppföljaren Quantum of Solace. År 2012 var det sedan dags för Skyfall, filmseriens 50-årsjubileum, och så en slags fristående fortsättning eller avlsutning på hela re-booten: Spectre.
Daniel Craig är inte så puckelryggig som Bond, jag gillar honom betydligt mer än Dalton eller Brosnan, som aldrig kändes speciellt farliga. Craig är en bra skådis och utstrålar rätt sorts självsäkerhet, även om han kanske är lite onödigt kort i rocken, och fejset inte är speciellt vackert.  
Skyfall kallas av många den allra bästa Bonden någonsin, och mycket talar för filmen, kanske framför allt regin och fotografiet. Egentligen är det första gången regissören (Sam Mendes) är en "riktig" regissör. Resultatet är snyggt, även om jag hårt håller på att Bond-filmerna aldrig får bli konstfilmer; nu ligger vi snubblande nära. Hela serien har också fått en så allvarlig vändning, att de små vitsarna och dubbelmeningarna som klämts in här och där känns nästan lösryckta och onödiga. Slutet är dock pengar värt – det är bara att sätta i Dr No från 1963 direkt efter, och cirkeln är sluten. Brilliant! Spectre är sedan filmen som ger förklaringar och som når ett slags ändhållplats gällande händelserna i de tidigare Craig-filmerna. Ett trovärdigt och fartfyllt äventyr – och producenterna har åter igen hittat den nya sortens kvinnliga protagonist som jag gillar: inte bildskön eller översexad, men i stället feminin, klipsk och handlingskraftig - mycket fint spelad av Léa Seydoux.

Min Daniel Craig-favorit blir ändå till sist Quantum of Solace, av samma orsaker som From Russia With Love är min favorit-Connery. Teamet och skådisen är varma i kläderna, och filmen går på som ett ånglok. Spectre är en hårsmån från att komma in på delad första plats.
Favorit: Quantum of Solace.

---

Bond på Blu-Ray – Bond 50

Jag har varit Bond-fan ända sedan jag som 15-åring (åldersgränsen var 16 på den tiden) smet in och såg The Spy Who Loved Me på Adams i Helsingfors år 1977. Egentligen hade initieringen skett redan 1971, då min mamma hade lirkat in mig, åtta år gammal, på Diamonds Are Forever (då var biografen Bristol; tänk vad man kan minnas). Det är skäl att minnas att 70-talet var tiden före hemmavideo: ville man se Bond var det bara att vänta på premiären av en ny film, eller på att någon kvartersbiograf visade en gammal Bond-film eller ordnade en s.k. Bond-Festival (det skedde oftast på Bio Kent, i min nuvarande stadsdel Munksnäs, i Helsingfors).

Mitt stora intresse ledde till att jag även i rask takt läste alla Ian Flemings böcker (och senare John Gardners uppföljare), och köpte en massa filmböcker om James Bond. Min kunskap om hela utvecklingen, mytologin och fenomenet är alltså på hyfsad nivå. Som så många andra har jag idag alltså nästan ett livslångt förhållande till filmerna, karaktärerna och skådespelarna. Det hela kulminerade förra året i att jag skrev den svenska textningen till Skyfalls biografversion här i Finland.

På hemmavideo startade det i tiderna med Betamax (VHS var inte stort ännu) någon gång i början av 80-talet. Det kändes sensationellt på den tiden. Överföringarna var dock (som var brukligt på den tiden) alltid pan-and-scan, d.v.s. endast en bråkdel av originalbilden syntes på en gång i rutan (tv-rutorna var på den tiden 4:3, i motsats till filmernas 2.35:1). Undantaget utgjorde Connerys tre första filmer och Roger Moores två första, som alla filmades i 4:3.

De anspråkslösa överföringarna och hemmavideoteknikens begränsningar (speciellt ljudet, innan HiFi-spåren kom) gjorde förstås att upplevelsen inte blev speciellt bra. Det skulle räcka ända till DVD-eran, d.v.s. slutet av 1990-talet, innan man kunde erhålla versioner som ens närmelsevis hade att göra med biografupplevelsen. Jag köpte med andra ord alla Bond-DVD:n precis då de kom ut, specialimporterade från Storbritannien, och utan textning.

Då Blu-Ray slog igenom som distributionsformat visste jag att Bond-filmerna hör till dem jag köper om, trots att DVD-versionerna hade hygglig blidkvalitet och massa fint extramaterial. Inte bara möjliggör Blu-Ray bilder i HD-kvalitet, utan oftast gör ju producenterna dessutom en ny överföring från film- eller negativelementen, så att slutresultatet blir så bra som möjligt.

När det gäller Bond-filmerna hade produktionsbolaget Eon dessutom (redan innan det fanns HD-distribution på Blu-Ray) överlåtit restaureringen av Bond-filmerna till Lowry Digital, som skannat dem i 4K från kameranegativen.


Lite om Lowrys och MGM:s restaureringsprocess.

Idag går det alltså att köpa alla 23 filmer i restaurerade Blu-Ray-versioner. Alla ser bättre ut tack vare de nya skanningarna (Quantum of Solace är delvis digitalt filmad och Skyfall helt digitalt filmad).

Att se de tidiga Bondarna i de här versionerna är rakt av sensationellt. De ser inte längre ut som ”gamla” filmer, utan som filmer filmade idag, där handlingen råkar vara förlagd till 1960- eller 70-talet. I själva verket kan vi idag se dem på hemmabio i långt bättre versioner än någonsin på bio då det begav sig, eftersom filmkopiorna efter några visningar blev skrapiga och dammiga, och den mekaniska filmprojiceringen bidrog med hoppiga och ryckiga bilder.

De tidiga filmerna och Roger Moores första filmer, alla filmade i 4:3, är på Blu-Ray beskurna till 16:9. Några purister har protesterat mot detta, men det är helt ok – det är en vanlig beskärning också i biografvisning, och filmmakarna har tagit det i beaktande redan vid inspelningen. Eftersom HD-versionerna nu är överförda från kameranegativen innebär det inte heller något störande korn i bilden, eller en "blow-up" effekt.


Bond på Blu-Ray är ett måste för alla Bond-fans. Har man en tidigare DVD-samling, så skall man åtminstone köpa de tidigaste filmerna, kanske fram till slutet på Roger Moore-eran. Individuellt har jag nu hittat dem i butikerna för under 10 euro styck: ett fullständigt fenomenalt erbjudande med tanke på allt fantastiskt extramaterial som skivorna är fulla av.

Läs även: Mina favortfilmer i serien.

The Fifth Element (1997)

The Fifth Element, i regi av Luc Besson, hör till den undergenre av Science Fiction som jag vanligtvis inte gillar; en slags seriemagasins-fantasy-kitch med helt överdrivna karaktärer (nästan karikatyrer), och främmande "raser" med orealistiska, groteska utseendeen. Blade Runner (som jag skall återkomma till) kunde vara ett exempel på motsatsen.

På något sätt lyckas Fifth Element ändå fascinera. Det kan bero på skådespelarna. Bruce Willis passar ju alltid i rollen som den osannolike hjälten, som av en slump kastas in i händelsernas mitt. Supermodellen Milla Jovovich gör en bra prestation som den sårbara Leeloo, som beövs för att rädda världen från - ja, det är inte alldeles tydligt, men något farligt är det (och det onda har dessutom benägen hjälp på Jorden). Ian Holm, som vi senare minns som Bilbo i  Sagan om Ringen, spelar en präst som för handlingen framåt och sköter en stor del av det som på engelska kallas exposition (d.v.s. förklarar för tittarna vad som pågår).

Kompetent produktion och effekter, även om jag (med åren) börjat får lite problem med orealistiska grejor som flygande bilar, ljud i rymden o.s.v. Kanske jag vill ha allt mer Science än Fiction, i min Science Fiction.

---

Region 1 DVD, flipper med 16:9 (effektiv 2.35:1) på ena sidan och 4:3 på andra. Inga extras att tala om. Skaplig överföring, den senaste Blu-Rayn har enligt rapporterna dock helt överlägsen bild.

Banbrytarna Final Fantasy (2001) och Avatar (2009)

James Camerons Avatar blev inte bara en av de största science-ficton-framgångarna någonsin, utan  faktiskt också den största filmframgången någonsin, mätt i biljettintäkter. Såhär i efterskott börjar man ändå fråga sig varför.

Tekniskt kändes Avatar vid premiären ny och fräsch, och visst imponerar de datorskapade miljöerna fortfarande. Men den simplistiska storyn håller inte speciellt bra, och det leder även till att scenerierna börjar kännas ganska cartoonish redan andra gången man ser filmen.

En ny generation biopublik höjde Avatars teknik till skyarna (filmen belönades med Oscar för Best Art Direction, Best Cinematography och Best Visual Effects), men det var ju inte första gången live action kombinerades med datorgrafik, eller första gången en stor del av filmens roller var bemannade med datorskapade figurer. Redan 2001 gjorde Final Fantasy - The Spirits Within historia med att vara den första filmen med helt datorskapade människor i rollerna. Det finns också en hel del andra intressanta paralleller mellan Final Fantasy och Avatar. Men vilken av filmerna håller alltså flera genomtittningar?

Både Final Fantasy och Avatar börjar med att en skyttelfarkost landar. Final Fantasy överst, Avatar underst.

Jag såg Avatar första gången på biograf i 3D-version. Det var onekligen imponerande. Man kände sig faktiskt transporterad till en ny och annorlunda värld - det kändes som om Cameron på riktigt åstadkommit något intressant. Nu såg jag filmen hemma på Blu-Ray, och det efter att ha läst även några kritiska omdömen. Främst blir man kanske idag irriterad på två saker: den simpla Pocahontas-storyn och de klichéaktiga, endimensionella karaktärerna.

Likheter? Den manliga huvudpersonen i Avatar överst, och i Final Fantasy nederst.

Många ville 2009 se någonslags samhällskritik i vissa av Camerons repliker, och visst finns här och där kanske ett litet nyp mot USA:s Shock and Awe-doktrin, men i grund och botten finns även hos Cameron en stark övertgelse om att även lösningen på alla problem kommer från precis samma adress: de enkla infödingarna räddas i slutet nämligen av den vite mannen: överlöparen som blivit kär i en av infödingarna.

Hela Vietnam-ikonografin med tuffa helikoperpiloter och maskingevär i dörröppningarna börjar också känna lite trött - liksom hela techno-macho-rekvisitan med mekaniserade walkers och andra stora maskiner (som i filmen visserligen hör till den ”onda” sidan, men som ändå mycket beräknande finns med för att tillfredsställa techno-nördarnas vildaste drömmar om oinskränkt teknisk makt över naturen och andra människor).

Mest störs jag vid en ny genomtittning av det som alltid stör mig i science-fictionfilmer: då science-biten inte håller. Till exempel: Virtuella, genomskinliga pekskärmar. Det ser förstås futuristiskt ut, men de skulle förstås vara fullständigt opraktiska. Det är intressant att även Final Fantasy också använder sig dessa.

Löjliga och hopplöst opraktiska, genomskinliga, virtuella pekskärmar. Final Fantasy överst, Avatar underst.

Flygande berg? På ett begränsat område på planeten Pandora (där Avatar utspelar sig) finns det flygande berg. Ser spännande ut, och denna Flux vortex kunde kanske motiveras och accepteras som någonslags omvänd gravitation (i Camerons manusnoter hänvisas till starka magnetiska störningar). Hur magnetism skulle få ett helt berg att flyga sägs inte - inte heller tycks magnetismen eller den omvända gravitationen påverka något annat fysiskt objekt (t.ex. helikoptrarna som flyger genom området).
På tal om gravitation: tänk att Pandora råkar ha exakt samma massa som Jorden, så att tyngdkraften är precis den samma. Ett resultat av detta otroliga sammantäffande är förstås att människorna kan röra sig framför kameran helt naturligt. Inget nytt förstås när det gäller sci-fi.

Djur- och naturlivet (för att inte tala om humanoiderna) på Pandora är inte av denna världen, precis som man kunde vänta sig. Eller är de det ändå? Växterna och djuren är just så "exotiska" att vi "förstår" att vi nu är på en annan planet, men vad är sannolikheten att livet på en planet i ett annat solsystem skulle utvecklas så snarlikt vårt? Eller att "infödingarna" inte endast använder pilbågar precis som "våra" infödingar, utan också begagnar sig av stridsrop som låter som indianerna i en västernfilm från 50-talet? Eller att de ens råkar ha talorgan som våra, så att de behändigt fått möjlighet att lära sig engelska i någon "skola" som en av vetenskapsmännen från Jorden startat på Pandora? Camerons naivitet återspeglas också i den romantiskt-antropologiska uppfattingen om att ”vildar” automatiskt har en förmåga att nå en spirituellt högre ”sanning” och ”koppling” till det naturliga och ”äkta” än vi ”tekniska” människor. Och måste de blå Na'vi vara så genomtänkt, Disney-aktigt söta med sina stora ögon?

Stereotypa rollfigurer i både Final Fantasy (överst) och Avatar: den lätt butchige, men dock feminina kvinnliga soldaten.

Efter alla de här störande grejerna kändes ett återseende med Final Fantasy - The Spirits Within betydligt mer intressantare. Filmen blev trots sin banbrytande teknik inte någon enorm framgång då den släpptes 2001. Främst berodde det på att storyn byggde på den japanska dator- och konsolpelserien Final Fantasy och innehöll en hel del element som kändes lite främmande för en vanlig västerländsk publik (säkert tack vare det japanska manuset, de japanska prodcenterna och den japanske regissören). Detta trots att rollernas röster gjordes av kända amerikanska skådespelare.

I filmen har Jorden invaderats av utomjordingar, men de är inte fysiska varelser utan någotslags andeväsen. Storyns spänning kommer, liksom i Avatar, från skillnader i inställning till, och bemötande av denna främmande art när det gäller två grupper: vetenkapsmännen och militären. I Final Fantasy finns även en koppling till Jordens andliga "själ" Gaia (infödingarna i Avatar har en koppling till sin planets "moder", Eywa). Det var nog dialogens hänvisningar till andar, själar, spöken och demoner som skrämde bort den västerländska publiken. Hos oss är det ju intressant nog tillåtet (och på sina håll nästan obligatoriskt) att tro på övernaturliga väsen och liv efter döden - men att en sådan möjlighet skulle få några fysiska uttryck vill vi helst inte ha att göra med.

De heldigitala Dr Aki Ross (Final Fantasy) och Neytiri (Avatar) var tänkta att åberopa den nördigare biografpublikens våtaste drömmar.

Också Final Fantasy gör några science-missar: andeväsendena rör sig genom fasta konstruktioner och genom jordytan för att komma åt att suga ut själarna ur människorna, men åndå går det att skjuta på dem med något slags fysiska vapen. Ibland rör sig andarna även "med fast mark under fötterna" och flyger precis som om luften skulle göra motstånd. Inkonsekvent. Filmen målar också upp (liksom Avatar och en lång rad andra science-fictionfilmer) en framtidsvision med enorma byggnader, konstruktioner, maskiner, rymdskepp, städer etc, utan att vi får veta med vilka energiresurser de byggts eller drivs. Tydligen hittar mänskligheten inom kort en ny, billig och outsinlig energikälla. Jag vet ju att det är fråga om fantasi, men då jag på senare tid blivit mycket intresserad av energifrågor har jag börjat ställa de här frågorna.

Det här är ändå ganska små brister. Karaktärsutvecklingen och en story som inte följer sedvanlig mall gör att Final Fantasy idag är en intressantare bekantskap än Avatar, och att de datorritade personerna ironskt nog känns mer riktiga och påtagliga än det alltför stereotypa persongalleriet i Avatar. Speciellt Dr Sids gestalt, med Donald Sutherlands röst, känns riktigt mänsklig.

Och trots att datorgrafiken förstås gjort stora framsteg under åttaårsperioden mellan Final Fantasy och Avatar så är Final Fantasy med sin desaturerade färgskala på många sätt visuellt mer spännande än den gröna djungeln på Pandora, som snabbt blir repetitiv.

---

Avatar: 2D Blu-ray utan extras. Snygg bild, bra surroundljud.
Final Fantasy: Netflix HD, men hårt komprimerad bild, dock skapligt ljud.