De flesta känner till den ikoniska historien om jättegorillan Kong Kong, som terroriserar en i dimmor höljd och för civilisationen okänd ö i Söderhavet, och som tillfångatas för att sedan rymma i New York och gå sitt öde till mötes på toppen av en skyskrapa. Om inte annars så är storyn bekant, eftersom den återberättats redan två gånger sedan Merian C. Coopers och Ernest B. Schoedsacks revolutionerande första film från år 1933 - först i Dino de Laurentis (producent) och John Guilermins (regissör) tappning 1976, och sedast i Peter Jacksons (bl.a. berömd från Sagan om ringen-trilogin) tribut år 2005. Både 1976 och 2005 uppstod också samma diskussion som alltid blir aktuell då en etablerad klassiker återfilmas; är det alls nödvändigt? (Intressant detalj: de direkta uppföljarna The Son of Kong (1933), och King Kong Lives (1986) har nästan helt fallit i glömska, och blev aldrig några kassasuccéer.
Producerad under den ekonomiska depressionens värsta år blev King Kong med sin eskapism en kassasuccé av enorma mått. Den tilltalade biopubliken av främst två orsaker: Storyn som i sin mest grundläggande aspekt handlar om människans förhållande till naturen (och kanske också om djuret i människan), samt förstås det tekniska förfarandet, som i tiderna var lika överraskade och häpnadsväckande som då Jurassic Park år 1993 bländade publiken med sina datorskapade dinosaurier. Willis O'Brien hette mannen som i King Kong perfekterade stop-motion-animationen, där dockor med rörliga leder steg för steg, ruta för ruta, animeras. O'Briens animationer kombinerades sedan på ett förbluffande lyckat sätt med en mekanisk arm i King Kong-storlek, en rörlig halv-torso i mindre storlek, och live-action-bilderna med levande skådespelare.
Dagens tittare måste förstås koppla loss från det tekniska uförandet: filmtricken är för dagens publik uppenbara och grova – likaså är kameraarbetet och skådespelandet i dagens ögon fårstås lite styltigare än vad vi är vana vid. Men lyckas man komma över dessa trösklar är filmen precis lika underhållande som år 1933. Tempot stannar aldrig av – där t.ex. Peter Jacksons 2005-version på sina håll känns lite långrandig går King Kong från 1933 framåt med expressfart, då filmskaparna inte haft behov av att skapa en episk film, vilket Jackson tycks ha i alla de filmer han gjort sedan Sagan om ringen. Även Max Steiners filmmusik var i tiderna helt banbrytande. Enligt uppgift var tanken först att återanvända gamla musikstycken, men Max Steiner komponerade ett nytt originalverk, och använde bland de första kompositörerna olika ledmotiv för olika karaktärer i filmen. Ljudfilm var en ganska ny företeelse 1933, men alla ”moderna” ingredienser gällande ljudmixning fanns redan på plats för att skapa en njutbar ljudbild: dialog, ljudeffekter och musik.
 |
| Originalpostern till King Kong (1976) visar en slutscen med en alltför stor King Kong, samt flygplan (i filmen förekommer bara helikoptrar). |
I denna version är storyn uppdaterad till 1970-talet, och i stället för att ett filmbolag ligger bakom upptäcktsfärden till den okända ön, är det ett oljebolag som vill utvinna olja som är inititativtagare till resan (filmen gjordes strax efter oljekrisen på 70-talet). Hur en stor ö förblivit oupptäckt i satellitåldern väljer filmen att behändigt hoppa över, men oljeaspekten gör ändå att filmen får förnyad aktualitet idag, då man åter desperat söker nya oljefyndigheter i och med att de gamla sinar. I storyn ingår därmed också ett större, och intressant element av corporate greed än i versionen från 1933.
Effekterna är uppdaterade – men den ambitiösa idén att bygga och använda en mekaniserad modell i riktig storlek av King Kong blev på hälft. Dockan byggdes visserligen till stor kostnad, men såg inte trovärdig ut och användes trots alla miljoner bara i några bakgrundsbilder. I stället har vi en ”man in a suit” som klampar omkring i modellbyggen, en mekansierad arm i riktig storlek, och ett mekaniserat King Kong-ansikte. Det hela fungerar i mitt tycke alldeles ok (och som en intressant detalj: mannen i King Kong-dräkten, Rick Baker, förekommer som en av piloterna i slutscenen av Peter Jacksons film från 2005).
Redan då King Kong från 1976 börjar, känns något mycket bekant. Filmmusiken är nämligen skriven av John Barry (Bond-filmerna, Out of Africa, Dances With Wolves etc etc), och påminner mycket om hans musik till Bond-filmen Moonraker (1979) och The Black Hole (1979). Hans svepande och lätt melankoliska toner är kanske inte riktigt vad Max Steiner skulle ha gillat i action-scenerna, men t.ex. kärlekstemat är riktigt vackert, och som helhet sitter musiken riktigt bra – den för mig, som var med då, effektivt tillbaka till stämningarna i brytningsskedet mellan 1970- och 1980-talet.
Filmen hörde i tiderna till en av de dyraste någonsin (precis som Peter Jacksons version 2005), men blev ingen kassakatastrof, vilket många tror idag. Den gick riktigt hyggligt och spelade in kostnaderna på några år. Jessica Lange som det kvinnliga intresset gör ett hyggligt jobb i sin debutfilm (inte enkelt att spela mot en mekanisk gorillaarm), och det konfliktfyllda utbytet mellan Jeff Bridges naturälskande idealist och den cyniske oljeutvinnaren i Charles Grodins roll är riktigt njutbar.
Inte är ju filmen dålig, tvärtom riktigt underhållande, men jag skall lista några saker som stör mig ordentligt, och lyfter ut mig ur storyn:
- Filmen är onödigt lång. I början får vi visserligen en lite fylligare kontext och bakgrund med depressionstidens New York, men det är egentligen ganska överflödigt. Get to the point, ödsla inte min tid.
- Med jämna mellanrum använder Jackson ”musikvideoeffekter”, t.ex. plötslig, ryckig slow motion, för att understryka chock och förundran. Det är onödigt, och borde ha skötts med dramatiska medel i stället.
- Jackson går överstyr med den digitala King Kong, spelad med motion-capture av Andrew Serkis. Kampen med en Tyrannosaurus Rex (och många andra scener i filmen) liknar mera ett videospel. Accelerationerna är dessutom på tok för stora: Naomi Watts rollfigur, som i stridens hetta kastas av och an, hade varit död på några sekunder. Banalt och löjligt, och riktigt uttråkande efter några minuter.
- Jack Black är kanske inte det mest lyckade valet till rollen som girig filmproducent. Han förmedlar ganska lite av den kallt beräknande cynism som hans företrädare i rollen gör – han förmår mest att se elak och nedrig ut. Han har i olika recensioner jämförts med regissören och skådisen Orson Welles, men det är nog helt utspårat – Black är kort i rocken och kommer med sin pipiga röst inte ens nära Welles dominerande närvaro.
- Adrien Brody som romantiskt intresse för Naomi Watts känns heller inte riktigt trovärdig, med sin bortkommenhet och fumlighet (som lite oförklarligt övergår i superheroism).
- King Kong blir alltför antropomorfisk (människolik) i slutet. Skridskoleken med Naomi Watts på isen i Central Park (under en helt oförklarlig paus i jakten på King Kong) är så löjlig så man måste titta bort.
- Musiken är ok, men inte på samma nivå som i de tidigare filmerna, säkert beroende på att Howard Shore fick foten sju veckor innan premiären, och James Newton Howard kopplades in med en panikartad tidtabell. Speciellt action-scenerna ackompanjeras av rätt oinspirerad Hollywood-partitur. (detalj: i scenen där King Kong presenteras för betalande publik spelar orkestern Max Steiners originaltema från 1933)
Intressant är att handlingen är förlagd till tidigt 1970-tal; detta för att förklara varför ön där Kong huserar inte upptäckts tidigare. Detta påminner om upplägget för Laurentis Kong från 1976 som var förlagd i den tidens nutid.
Själva Kong når inte samma huvudrollsstatus som i Jacksons version, vilket är positivt och ökar mystiken – till det yttre påminner Kong år 2017 dessutom på ett trevligt sätt mycket mer om förlagan från 1933 än Jackson monster, som mera påminner om en övervuxen gorilla.
De digitala effekterna har förstås utvecklats enormt under de 13 år som gått sedan Jacksons film, vilket syns. Förutom ett par vatteneffekter var det kanske första gången jag inte stördes och rycktes ut ur handlingen av att de digitala effekterna såg syntetiska ut. Fina grejer.
Skådespeleriet fungerar kompetent, och Samuel Jackson är förstås alltid Samuel Jackson. Roligt även att se John Goodman i en bra all, medan Brie Larson står för dagens kvinnoideal (vilket även passar perfekt in i 1970-talsaspekten): feminin men kick-ass. Tom Hiddleston spelar äventyraren, anti-hjälten, men ännu får vi vänta på en ny Harrison Ford – det blir tyvärr lite träigt och okarismatiskt trots ett gott försök.
Regissören Jordan Vogt-Roberts har på grund av sin ungdom knappast upplevt 1970-talet, men han skapar trots det en någorlunda trovärdig tidsbild, trots att persongalleriet spelar ”modernt” och med ord som känns som dagens jargong. Viktigt är dock att denna "mischmasch" inte alls stör eskapismen. Tydligt är ändå att han för det mesta refererar filmer han sett; han väljer att referera inte bara 1930-talets Kong-original, utan även bland annat Vietnam-ikonografi som Apocalypse Now (1979). Kong: Skull Island är därtill långt inspelad i Vietnam.
Sammanfattat: en värdig och sevärd reboot, tänkt att vara nummer 2 i produktionsbolaget Legendarys och Warners Monsterverse, en filmserie baserad på Kong Kong och Godzilla. Den första filmen var Godzilla (2014). Återkommer med en Godzilla-jämförelse.
King Kong (1933). Universals digitalt remastrerade version (dock ej restaurerad, som Warners DVD eller Blu-ray), inga extras.
King Kong (1976). NTSC-DVD, anamorfisk. Ej restaurerad, men hygglig kopia. Inga extras.
King Kong (2005) DVD Special 2-disc Edition. I extras: Production Diaries, några korta ”dokumentärer” som använder filmens material för att bl.a berätta om New York under depressionsården på 1930-talet.
Kong: Skull Island (2018). Blu-Ray 3D Steelbox. 2 skivor, Fin 3D, många extras, välgjorda dokumentärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar