tisdag 30 april 2013

The Sound of Music (1965)

Folk frågar ibland vilken film som är min favoritfilm, alla kategorier. Jag brukar svara lite olika beroende på vem som frågar, och på mitt humör. Samtidigt är det ju också så att det finns så många olika sorters filmer, att det skulle vara fel att utnämna en enda film till "världens bästa". Jag skulle heller aldrig dra till med någon obskyr eller för den större publiken helt okänd film – det skulle vara snobberi.

Bland mainstream-filmerna hör ändå The Sound of Music till min absoluta topplista. Jag gillar faktiskt musikaler och musikfilmer ordentligt, men när det gäller Sound of Music är det inte enbart Richard Rodgers och Oscar Hammersteins många hitlåtar som bär filmen - den har också många andra kvaliteter som gör att filmens längd inte känns  lång trots 174 minuter. I den här filmen klaffar det mesta: en bra rollbesättning, intressanta scenerier från Salzburg i Österrike, mycket snyggt fotografi, komedi, allvar, spänning, romans.

Jag har sett filmen som en 70-mm presentation på Bio Bristol i Helsingfors (suberbt), och äger både DVD:n som kom ut 2005 och Blu-ray-versionen från 2010. Uppgraderingen till nyrestaurerad HD-bild från en 8K-scan och ett 7.1 DTS-HD-ljudspår gör Blu-ray-versionen till ett måste för alla fans - utgåvan är så fulländad och så nära biografupplevelse man bara kan komma, och också smockfull med dokumentärer och extramaterial (som tog mig två kvällar att komma igenom).

De flesta dokumentärerna är gjorda för olika utgåvor; en av de bättre gjordes för Laserdisc-verisonen 1994, där medlemmarna i filmteamet, bl.a. regissören Robert Wise och manusförfattaren Ernst Lehman fortfarande var vid god vigör. Man får höra många, många intressanta historier om filmens tillkomst, förstås även med stjärnorna Julie Andrews och den lätt cyniske Christopher Plummer, som kanske ändå ger den kortaste och bästa sammanfattningen: "filmen är inte sirap! Det stämmer att filmen är sentimental, men den är på ett bra sätt sentimental".

Storyn, baserad på den riktiga familjen Trapps konfrontation och uppgörelse med nazisterna och Österrikes Anschluss till Tredje Riket (förstås med rätt mycket "artistic license") passar på riktigt hela familjen - det är lämpliga ingredienser spänning och romans för allihopa.

Ett speciellt omnämnande tycker jag att fotografen Ted McCord borde få. Scenen då Andrews och Plummer bekänner sen kärlek för varandra är kanske den vackrast belysta kärleksscenen genom tiderna (några scener i Casablanca kommer nära). Det blir på riktigt en rörande scen, i kombination med låten Something Good (skriven av Rodgers separat för filmen - den återfinns inte finns i Broadway-musikalen).

Med The Sound of Music brukar till och med en gammal cyniker som jag återfår tron på mänskligheten, så jag brukar återvända till filmen med jämna mellanrum. Det här är en film som tål hur många genomtittningar som helst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar