fredag 18 november 2011

Varför "Där vi en gång gått" är en dålig film

Varning - den här kritiken innehåller spoilers

--

Jag gick och såg Där vi en gång gått, baserad på Kjell Westös roman.

Låt mig börja med det positiva:

Det är positivt att det gick att göra svensk film i Finland och att den får publik.
  • Skådespelarna var överlag riktigt bra.
  • Det tekniska utförandet var på alla sätt kompetent - det såg riktigt bra ut.
Allt det där är trevligt och bra, men tyvärr fanns det många, många kritiska problem.

Det största problemet är att manuset inte skrivits som ett filmmanus. Såg i sluttexterna att romanförfattaren själv fanns med som manusförfattare. Det är sällan lyckat. Kommer bara på en romanförfattare som också var bra på filmmanus, nämligen Michael Crichton (Jurassic Park; The Great Train Robbery, Westworld etc).

Nu hände det flera gånger att jag måste fråga de som var med mig på bio: ”Vem är det där?”, ”Varför gör han så?”, ”Vad har det där med saken att göra?”. De svarade oftast: ”Har du inte läst boken?”.
Nej, jag har inte läst en enda Kjell Westö-bok, och jag anser att jag inte skall behöva göra det heller, för att kunna gå på bio och njuta av en film.


Den aspekt som tyvärr nu led mest är det allra viktigaste i en film; det som på engelska kallas character development. Om vi inte förstår motiveringarna till varför huvudpersonerna beter sig som de gör, om vi inte vet vad som driver dem, då bryr vi oss inte heller om dem ett skvatt. Då sitter vi bara och tittar på vackra bilder, men känner ingen emotionell koppling till händelserna.

Ibland fattar man bara ingenting. Låt mig ge några exempel. Två personer gör självmord i filmen - och jag har ingen aning om vad som driver dem till det. I ena fallet är det en kille som blir frigiven från ett fångläger, men det första han gör är att han (helt oförklarligt) gömmer sig från sin son, för att i nästa stund befinna sig på någonslags scen där han skjuter sig i huvudet.
Det andra fallet är lite mer diffust, med en man som efter lite motgångar plötsligt skidar ut på isen mot havskanten (och alltså antagligen tar sitt liv - fast det är lite osäkert). I ingendera fallet förstår vi varför.

Jag är en van biografbesökare och en riktig filmälskare, men jag kunde inte hålla reda på alla personerna i ”Där vi en gång gått”. Jag har på känn att manusförfattarna och producenterna gjort ett annat vanligt finskt kardinalfel: de har klämt in hela bokens persongalleri i filmen. Redan i början tappar man räkningen, då allt för många personer introduceras på allt för kort tid, utan att vi lär känna dem. (Jag vet jag vet, läs boken!). Och lika fort som de introducerats, försvinner de ur filmen.

Många karaktärer liknar dessutom varandra fysiskt, bl.a. Andre Wickströms och Martin Bahnes figurer. Och då huvudpersonen Lucie kommer i bild efter ett stort tidshopp till slutet av 20-talet sitter hon på restaurang med någon som ser ut som hennes (nuvarande) älskare Allus mamma (alltså från en mycket tidigare period i filmen).
Sammanträffanden som i boken kanske verkar logiska blir nästan komiska på film: Hur sannolikt är det att huvudpersonen Eccus hjälpreda är samma flicka som Allu (som alltså som barn stötte ihop med Lucie) uppvaktar samtidigt som han har en affär med Lucie (som alltså är Eccus hemliga kärlek sedan tiden före inbördeskriget).

Ett allt för stort persongalleri gör också att det blir mycket oklart för tittaren vem som egentligen är huvudperson. Vem skall vi bry oss om? Vad handlar storyn om egentligen? Är det Lucies och Eccus letande efter kärlek? Är det komplicerade kamratförhållanden och lojaliteter i krigssituationer? Är det stora samhällsomvälvningar och ändrade klassförhållanden? Alla dessa story archs kan användas som bakgrund för någon av de andra, men Där vi en gång gått ger lika utrymme åt alla röda trådar (som är många). Oftast känns det som om man tittar på flera helt olika filmer samtidigt.

Det tredje kardinalfelet som görs är att hela romanens tidsintervall tydligen tagits med. Flera gånger görs ordentliga tidshopp som känns alldeles onödiga, och som måste förklaras med textplanscher. Slutets epilog och hoppet till 40-talet är påklistrat och krystat och egentligen helt onödigt - samma sak kunde ha beskrivits tidigare.

Alla vet vi att det går att göra film på episka romaner. Borta med vinden är ett bra exempel (de kunde sin sak i Hollywood redan år 1939). Producenterna och regissören av Där vi en gång gått är säkert inte inkompetenta eller dumma. De har alldeles säkert varit medvetna om de ovan nämnda problemen, men tyvärr valt att inte göra något åt saken.

Folk tycks angripa de här problemen på två helt olika sätt. ”Läs boken så förstår du”, är det ena man får höra. ”Se på tv-serien, så förstår du bättre”, är det andra.

Aha, så det här var alltså inte en film, utan en tv-serie (för att säkra tv-bolagets finansiering), som saxats i snuttar och klistrats ihop för att klämma några euro ur en godtrogen biopublik. Nu förstår jag allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar