The Matrix (trilogin) (1999-2004)

Återsåg Matrix-trilogin. De här filmerna hör tyvärr till den sorten där man första gången tycker de är riktigt bra (speciellt den första filmen), men som tyvärr inte håller så bra efter flera genomtittningar. De saker som första gången kändes filosofiskt intressanta, och de händelser som på något sätt kändes plausibla, blir vid närmare eftertanke inte så bra alls, nästan löjliga. Det håller helt enkelt inte.

Vi tar det som är bra först:

• Upplägget är bra (och klassiskt): Det som vi tror är vår verklighet är egentligen en virtuell maskinskapelse. En av de bästa scenerna i filmen är då Neo (Keanu Reeves) återser sin gamla verklighet, och ser på världen ”med nya ögon” genom bilfönstret. 
• Skådespelarprestationerna är bra, några lysande (speciellt Hugo Weaving som Agent Smith). TIll skillnad från många andra har jag alltid tyckt att Keanu Reeves är en helt kompetent skådis. Här passar han riktigt bra.
• Det visuella funkar. Matrix-sidans svagt gröna kuslighet, vagheterna, deja vu-upplevelserna etc. De visuella effekterna var på sin tid banbrytande – senare blev förstås bl.a. ”bullet-time” överanvänt.

Sedan:

• Den helt grundläggande idén är löjlig. Maskinerna har tagit över, a la Terminator. Ok, det kan jag gå med på. Men att människorna utnyttjas som maskinernas ”energikälla” är helt åt pipan. Människan är en energisänka, d.v.s. ”drar” mycket mer energi än vad hon kan emittera som värme, t.ex.
• Men låt oss strunta i det fysikaliska faktumet (det är ju ändå science-fiction). En fråga kvarstår ändå: för vad behöver maskinerna "The Matrix”? ”Energikällorna” kunde ju bara hållas i en individuell koma i all evighet.
• Men låt oss strunta även i den lilla detaljen. Kvarstår ännu:
• Kopplingen mellan verkligheten och Matrix: Spikar i bakhuvudet, telefoner? Verkligen? Hur funkar det egentligen? Överföringen ackompanjeras visserligen alltid av något tekniskt svammel och digitala effekter på skärmar – vill man så kan man kanske ”acceptera” det.
• Till vad behövs hela Kung-fu-skiten? Vapen tycks ju också funka på Matrix-sidan? Fast varför kastar de alltid bort vapen vars magasin är tomma? Var de onödiga från början? Vissa vapen tycks ändå ha outtömbara magasin.
• Hur kan skadorna på Matrix-sidan påverka verkligheten (t.o.m. så att någon dör)? Det förklaras aldrig tillfredsställande.
• Om huvudpersonerna vill frita människor som ligger i sina "pods", varför gör de det inte direkt? Varför måste det ske via Matrix?
• Varför måste Morpheus klä sig i fotsid läderrock på Matrix-sidan (och Neo i någon opraktisk, fotsid grej i film 2)? Det udda utseendet avslöjar ju dem genast. Ser ut som om man hamnat på någon geek-konferens.
• Huvudpersonerna kör omkring i en tekniskt komplicerad och stor undervattens- och underjordisk, flygande farkost. Vad är deras energikälla? Jag vet, jag vet, det är sci-fi, men i det ordet ingår science. Idén i sci-fi är att saker skall vara någorlunda vetenskapligt hållbara - och det stör mig oerhört när saker inte stämmer. (Allt detta blir bara värre i del 2 och del 3 - en enorm stad funkar under jorden, och den enda förklaringen får vi av en Council member: "I don't know how it works - but I understand the importance of it working”.

Då den första filmen lanserats sökte som väntat en massa skribenter en djupare symbolik i Matrix-historien. Neo (The One) jämfördes (naturligtvis) med Jesus, och storyn jämfördes med Platons allegorier, grekiska dramer och olika religioners filosofisystem. Ser man den första filmens intervjumaterial med filmskaparna, syskonen Wachowski, märker man ändå att inspirationen inte kommit från så högtravande källor, och att det är ganska tunnt med kännedomen om sådana saker. På sin höjd ligger några sci-fi-böcker, en bok av Kevin Kelly, och några grundkurser i psykologi bakom det hela, samt syskonens intresse för Hong-Kong-actionfilmer (Kung Fu:n får sin förklaring). 

Sedan är det en annan sak att skriverierna, som alltså lyfte The Matrix till en intellektuell nivå den inte egentligen alls hade, påverkade produktionen av del 2 och del 3, Matrix Reloaded, och Matrix Revolutions. Då blir också syskonparets intellektuella lättviktighet alldeles uppenbar - de två filmerna, som spelades in samtidigt är på många filosofiska plan ännu sämre; speciellt Matrix Revolutions.

2:an och 3:an lider av främst två saker:

1. det vanliga Hollywood-syndromet, att man i uppföljaren öser in fem till tio gånger mer pengar i hopp om att skapa en fem eller tio gånger bättre film (eller kanske mer sanningsenligt: i hopp om att den skall hämta in fem eller tio gånger mer pengar.
   På sin höjd blir det ju sen en film med bara fem gånger mer buller och bång. (Exempel: i stället för en Agent Smith rusar 50 eller 100 Agent Smith mot Neo).
2. att filmskaparna blir så förtjusta i sin skapelse, att de inte märker hur tunnt det börjar bli - att storyn på sin höjd hade räckt till en uppföljare. Kanske de tänkte på pengarna.

Att uppföljarna påverkats av uppståndelsen och reaktionerna kring den första filmen bevisas av att en helt ny bakgrundsstory mitt i allt målas upp - den underjordiska staden Zion (jep - du läste rätt), med ännu mera Jesus-symbolik kring protagonisten Neo (komplett med tillbedjare klädda som de kommit från en scen i The Ten Commandments. Att filmskaparna haft allt detta i tankarna redan då den första Matrix gjordes är förstås lika mycket bullshit som att George Lucas från början tänkt att Star Wars skulle vara 6 filmer.

I Matrix Reloaded får Oraklet en större roll, men rollen går stort åt till det som på engelska kallas  ”exposition” - d.v.s. till att förklara allt det oförklarliga som pågår, så att publiken inte helt skall tappa tråden. Sedan faller allt ihop då oraklet börjar tala om program och källkoden till Matrix, the source. Alla som vet något om programmering ler inombords. 

I uppföljningen finns en ny insider-förrädare. Jag tycker det är ett allt för enkelt sätt att skapa spänning, trots den lilla vändningen på slutet: det visar sig vara Agent Smith, som på något oförklarligt sätt tagit in sig i verkligheten. Biroller har rollnamn som Seraf, och de futuristiska skeppen har andra religiösa eller filosofiska namn. Det är väl tänkt att de som skippat religionshistorietimmarna skall googla på t.ex. vad en seraf är, och därefter dra slutsatsen att något djupsinnigt ligger bakom manuskriptet.

Neo träffar äntligen Arkitekten (någonslags spindelprogram i Matrix), och trots att scenen inneåller några intressanta klipp som skall symbolisera olika val vi gör, så faller den platt på dialogen, som mest består av att filmskaparna lagt in en massa ”svåra” ord i den vetenskapliga och filosofiska mumbo-jumbon - det imponerar på sin höjd en 14-åring.

I Matrix Revolutions får Oraklet sedan lov att försöka förklara allt det som i tittarnas huvud ”doesn't make any sense”, med allt mer invecklade kvasifilosofiska uttalanden, i stil med ”Resultatet av din ekvation söker balans.” Rena gojan. Slutuppgörelsen med Agent Smith som en eld-djävul och den hela datorskapade ”final battle” är bara platt, uttråkande och banal. Hela filmen (och trilogin) slutar sedan till råga på allt med rena Hollywod-sirapen.

I slutet känner man sig alltså lurad. Något som började mycket intressant och spännande går progressivt mot det sämre och sämre. Det bästa som producenterna kunde ha gjort hade varit att begränsa storyn till en uppföljare - och den borde ha varit bättre. Stämningen från första filmens första halva borde ha återskapats, med betydligt färre effekter.

---

Denna gång:

The Matrix: Blu-ray, basversion, några extras, bl.a. en hygglig dokumentär på två timmar, filmad i mellanskedet mellan film 1 och uppföljarna.
Matrix Reloaded: Special Edition-DVD, två skivor, mycket extramaterial, många dokumentärer.
Matrix Revolutions: Netflix HD via AppleTV, inga extras.

Utökning

Filmsamlingen utökades idag markant tack vare en donation av min bror.

Biograferna blir digitala – än sen?

Artikeln tidigare publicerad i Svenskbygden nr 2-2011

---

Datorer, digitala hjälmedel och videoteknik har användts i filmskapandet redan länge. Nu håller emellertid en revolution på att ske, då biograffilm kan spelas in, efterbehandlas och distribueras digitalt genom hela kedjan.

För vissa purister betyder ”film” endast filmer inspelade och visade med (i princip) samma 35 millimeter breda film, som redan Edison använde på 1890-talet. Tekniken har dock alltid gått framåt, och idag talar man hellre om den artistiska insatsen och produktionsnivån, och den upplevelse man får av levande bilder på stor duk i en biografsalong. De senaste åren har digital inspelning och digital projicering nått en nivå som kan tävla med, och i vissa fall överträffa traditionell 35 mm film.

Eftersom både traditionell film och digital film är mycket tekniska branscher, fastnar diskussionerna ofta i tekniskt hårklyveri, som frågan om en digital film­kamera har lika hög upplösningsförmåga som 35 mm film?

Då glömmer man ofta att de här tekniska aspekterna är svåra att jämföra, eftersom mediet är så olika. Film består av små ljuskänsliga silversalter på en celluloid- eller polyesterbas. Silversaltkristallerna är mikroskopiskt små och oregelbundna, så det är i princip fel att jämföra med en digital bildsensor, där de individuella bildpunkterna (pixlarna) är arrangerade i raka led. Delfärgerna fångas dessutom av pixlar känsliga för endast en sorts färg (röd, grön, blå), och då blir den efterföljande elektroniken och mjukvaran helt avgörande för slutresultatet.

En typisk 35 mm filmruta med en anamorfisk (Cinemascope) bild. De vita vågorna vänster om bilden är analoga ljudspår, de blåa banden Sonys digitala ljudspår medan de fläckiga områdena mellan perforeringen till vänster är Dolbys digitala ljudspår. Illusionen av rörelse uppstår då 24 rutor per sekund projiceras.

En typisk bildsensor av CCD-typ. Delfärgerna fångas av ljuskänsliga bildpunkter arrangerade i rader (syns ej på bilden). Snabb elektronik och avancerad signalprocessering omvandlar bilden till de ettor och nollor som datorn förstår.

De glada debattörerna glömmer dessutom bort att en kamera består av många andra delar, främst optiken, som slår fast ramarna för vad som kan fastna på filmen eller sensorn. I slutändan gör även projiceringen med sina begränsningar att hela diskussionen som startade om resolution har förlorat betydelse.

För biografpubliken är dessutom de tekniska aspekterna ovidkommande. Det handlar om upplevelsen. Och om digital teknik kan göra det förmånligare att skapa upplevelsen, och dessutom enklare att distribuera den till orter som inte annars hade kommit i fråga med dyra filmkopior – vad kan vara bättre? Dessutom eliminerar de digitala verktygen de mekaniska svagheter och det slitage som vanlig filmprojicering innebär. Bilden är lika skarp och stadig vid den sista visningen (eller på den lilla landsortsbiografen) som under världspremiären.

Film kommer däremot att behålla sin betydelse som arkivmedium. Hollywood sparar redan nu många digitala filmer som färgseparationer på svartvit arkivfilm. Fördelarna är många. Film kan ses med blotta ögat, och arkivfilm håller rätt arkiverad 500 år. Olika video- och digitala format har däremot hittills varit mycket övergående – det uppstår redan nu stora svårigheter då gamla format skall spelas upp.

Frankenstein (1931)

För filmintresserade finns nu några måsten ute i butikerna, och till osedvanligt förmånligt pris. Universal har gett ut en rad av sina klassiska skräckfilmer på Blu-ray, i otroligt fint restaurerade versioner. Filmerna får helt nytt liv och blir på ett intressant sätt mycket mer sevärda, då åratal av slitage och blessyrer är borta i HD-versionerna. Skillnaden är stor även jämfört med DVD-utgåvorna från 2005.

Jag köpte Frankenstein (1931) och Creature from the Black Lagoon 3D (1954) till smått otroliga priset av 6,99 e/styck (Anttila).

Frankenstein är restaurerad både till bild och ljud. Bilden lider inte längre av smuts och skrap, och inte heller av s.k. gate weave, d.v.s. att bilden "hoppar" p.g.a. dåliga toleranser antingen i kameran eller i skanningen. Detta kan avhjälpas digitalt idag, liksom flicker och fluktuationer p.g.a ljusläckage i kameran eller under kopieringen. 

Ljudet på en över 80 år gammal inspelning motsvarar förstås inte dagens teknik, men sus, brus och knäpp från de gamla Western Electric-inspelningarna är borta, och både dialog och musik hörs bra. Resultatet är att jag för första gången drogs in i intrigen på allvar. Filmen funkar, över 80 år gammal, till och med för min lilla medpublik med några tonåringar, uppvuxna med de senaste digitala effekterna.

Boris Karloff som Frankensteins monster gör förstås ikonen av alla filmmonster, men även det övriga gardet gör ett hyggligt jobb. Då man inte längre hakar upp sig på tekniska brister, märker man också hur modern filmen i tiderna måste ha varit – James Whale var tydligt inspirerad av den tyska gotiska stilen, och använde mycket kameraåkningar, skuggor, och andra suggestiva element. Scenerna i laboratoriet med alla elektriska apparater är fortfarande i mitt tycke oöverträffade.

Själva upplägget och moderniseringen av Mary Shelleys Frankenstein-bok från 1800-talet klingar fortfarande alldeles trovärdigt; Dr Frankenstein har tämjt den urelektricitet som i tiderna skapade livet på jorden – detta upplägg använde alltså producenten Carl Laemmle Jr och regissören James Whale tjugo år innan Miller och Urey gjorde sina berömda experiment med blixtar i labbkolvar fyllda med metan, ammoniak, koldioxid och väte.

För samlarna: alla de scener som i många tidigare tv- och VHS-versioner censurerats, finns med (de fanns med även på DVD).  

Mångsidig information om filmen och dess ursprung, samt Universals skräckfilmer, kommer fram i dokumentärerna och kommentarspåren – det mesta materialet är dock det samma (i SD-format) som från DVD-utgåvan. En kort HD-film om hur Universal restaurerar sin filmer är i princip också den samma man sett på ett par andra Blu-ray-skivor: intressant, men kunde gå ännu mer in på detaljerna.

Återkommer till Creature of the Black Lagoon då jag har en 3D-tv. 

3D-våg nummer tre

Jag var med om den förra "3-D"-boomen på 1980-talet, och har också studerat den "3D-craze" som svepte genom Hollywood på 1950-talet. ”Experterna” svär att det denna gång inte är fråga om en gimmick, eftersom att tekniken idag gått så mycket framåt att upplevelsen är något helt annat. Till en viss grad kan man hålla med om detta - utveckligen utvecklas - men är det till sist ändå fråga om något mer än ett marknadsföringstrick?

Inget nytt under solen. Bwana Devil från 1952.

Egentligen är det fel att kalla 3D för 3D. Vad som nu åter visas är stereoskopiska bildpar (i riktig 3D borde man kunna gå runt bilderna och studera dem från olika vinklar). Problemet med stereoskopiska bilder (som funnits sedan 1838) är att illusionen av tre dimensioner skapas med två platta bilder, en för var öga. Bilderna fotograferas med två objektiv, där det inbördes avståndet och vinkeln avgör vilket objekt i bilden hamnar på samma avstånd som bioduken/tv-skärmen. Om föremål då faller för långt utanför denna yta, upplevs de svårt förvrängda och ansträngande för ögonen, som måste vinklas onaturligt. Strikt skulle detta fenomen också innebära att filmen borde filmas på två olika sätt för biograf och tv. Mycket få filmare är därför tillräckligt skickliga för att utnyttja stereoskopi så att ”det inte märks”, James Cameron har kanske kommit längst med Avatar. En annan är Peter Jackson med sin nya Hobbit-film (mer om den senare - han har också utnyttjat annan intressant ny teknik).

Det här är mitt största problem: så länge man sitter och tänker på, och märker tekniken (och dess inneboende problem), är det bort från filmupplevelsen, som ju ändå skall handla om en story. I en 3D-film kan man t.ex. inte gör ett snabbt klipp från en översiktsbild till en närbild - ögonen hinner inte med! Redan denna lilla sak begränsar och styr bildberättandet till den grad, att det är svårt att fatta att någon seriös regissör orkar bry sig om tekniken.

Upplevelsen av tre dimensioner beror i verkliga livet dessutom på så mycket mer än bara stereoskopi: fokusering, inbördes och relativa storlekar hos objekt i synfältet, atmosfäriskt dis etc. Därför känns stereobilder alltid syntetiska, speciellt på dagens 3D-tv:n. I tillägg till att bilden fortfarande är ljussvag och flimrig (beroende på hur den tekniskt framställs) ser föremålen och händelserna mer ut som platta kulisser på olika plan. Någon riktigt konkret tredimensionell upplevelse är nästan omöjlig att återskapa. Och som sagt: de i över hundra år använda fotografi- och klippteknikerna kan alltså inte användas - resultatet blir ögon- eller huvudvärk eller sjösjuka.

Mycket, mycket starkare ”3D” skulle man skapa med högre resolution, och en höjning av bildfrekvensen, som stannat på 24 bilder per sekund sedan 1920-talet (den långsammaste bildfrekvens som ger ett skapligt optiskt ljud vid sidan om bildrutorna).

Slutet för fysisk media?

Jag har hela mitt liv varit intresserad av teknik, och använder i medeltal några timmar per dag för att surfa på olika tekniksajter med det mest varierande innehåll. I min dagliga dos ingår även nätsändningar som jag lyssnar på under resorna till och från jobbet. Men eftersom jag också är intresserad av integritets- och säkerhetfrågor blir jag ibland lite förvånad över teknikredaktörernas och kommentatorernas fascination med nätbaserad media. Många talar om att äntligen slippa läsa ”döda träd”, eller att nätbaserad video när som helst slår ut de otympliga skivorna – det är bara fråga om tid.

Jag håller med om att det finns vissa fördelar med nätbaserad, icke-fysisk media:

• lättillgänglighet
• snabbhet

Lättillgängligheten är frestande. Man hör eller läser om en intressant bok eller film, och med ett par klick har man köpt den och har den i datorn eller plattan. Det känns dessutom grönt och ekologiskt, då tillverkning och transporter uteblir. Tack vare att produkterna inte tar någon fysisk plats går det också att samla på sig ett helt bibliotek eller en filmsamling i datorn. Allt bra alltså?

Kanske inte. Jag brukar även fundera på avigsidorna:

För en person som jag, som har en lite större filmsamling, spelar dvd- och blu-ray-skivornas kapacitet fortfarande stor roll – ingen chans att jag skulle börja köpa stora hårdskivor för att lagra ”digital copies” (oftast med stora begränsningar), eller ödsla massvis med tid för att föra över min nuvarande samling (jag vill också ha tillgång till alla dokumentärer och allt extramaterial). Skivorna fungerar dessutom som sin egen backup, eftersom de som optiskt lagringsmedium inte löper samma risker som magnetisk media med sina fysiska komponenter.

Att helt ”koppla loss” och lagra allt i molnen, in the cloud, tror jag inte att jag gör – på den ständigt skiftande marknaden litar jag inte tillräckligt på något företags förmåga att ta hand om detta, ens för fem år framåt. Deras egna användarvillkor återspeglar också detta: de flesta har reserverat rätten att när som helst säga upp sina tjänster eller godtyckligt ändra i utbudet (sådant har rean skett) utan förklaring eller ersättning till dig.

Om du i motsats till att hyra en nätfilm väljer att ”köpa” den på nätet, köper du i själva verket endast en rätt att titta på den flera gånger. Du kan aldrig (i motsats till fysisk media) ge bort den i present, sälja den på en andrahandsmarknad (var finns loppisen för använda nätfilmer?), eller för delen köpa den begagnad (så som jag gjort för att bygga upp min filmsamling). Dina barn kommer heller aldrig att kunna ärva ett e-boksbibliotek eller en nätbaserad musik- och filmsamling – de måste köpa allting en gång till (du märker kanske nu varför mediabolagen sent omsider fått upp ögonen).

Köper du e-böcker eller nätfilmer känner någon dessutom exakt till dina läs- och tittarvanor, på sid- och sekundbasis. I sin snällaste form leder detta till vad som redan pågår: Amazon ger denna data till författarna, så att de lär sig var i boken läsarna slutat, och därefter kan producera mer ”lättlästa” böcker. I sin värsta form innebär kontrollen ett enormt integritetsproblem – speciellt i länder med kortare demokratitraditioner och mindre utvecklad yttrandefrihet. En tryckt bok som  de styrande anser farlig kan ju fortfarande köpas anonymt med kontanter, gömmas under sängen, och kastas i soptunnan eller brännas då den är läst. Icke så med e-böcker – spåren finns alltid kvar, även på kreditkorten.

På tal om att bränna en bok, och vad som är ekologiskt. I slutändan har alla tryckta böcker (vare sig de är bra eller dåliga) ett värmevärde, vilket e-böckerna inte har. Den energi som satts in i boken under dess tillverkning, finns alltså lagrad i den. E-böckerna kräver däremot hela tiden elektricitet då man läser dem. Tryckta böcker kräver inte heller någon apparatur eller några tekniska arrangemang för vilka det inte finns några garantier att de fungerar om hundra år. Vad blir mer ekologiskt? En uträkning är förstås omöjlig att göra, men få tänker ens på det ovannämnda. Till allt detta kan förstås ännu läggas att tryckta böcker är inrednings- och statusföremål på ett helt annat sätt än en lista på Ipaden, hur lång den än är. Tryckta böcker har betydligt större sex-appeal.

Man får alltså innerligt hoppas att nätbaserad media är ett tillägg till fysisk media, inte dess ersättare. Progressionen i utvecklingen är nog knappast så linjär som redaktörerna vill få det till – men det är klart att då man vill få läsare och klick på webben är det frestande att måla allt i ljuset av en ”kamp”, där den ena parten måste utgå med ”segern”. Jag misstänker dock att det i dagens värld inte alls är så enkelt.