tisdag 13 augusti 2013

King Kong - tredje [fjärde] gången gillt?

(Uppdatering 2018: Kong: Skull Island)
De flesta känner till den ikoniska historien om jättegorillan Kong Kong, som terroriserar en i dimmor höljd och för civilisationen okänd ö i Söderhavet, och som tillfångatas för att sedan rymma i New York och gå sitt öde till mötes på toppen av en skyskrapa. Om inte annars så är storyn bekant, eftersom den återberättats redan två gånger sedan Merian C. Coopers och Ernest B. Schoedsacks revolutionerande första film från år 1933 - först i Dino de Laurentis (producent) och John Guilermins (regissör) tappning 1976, och sedast i Peter Jacksons (bl.a. berömd från Sagan om ringen-trilogin) tribut år 2005. Både 1976 och 2005 uppstod också samma diskussion som alltid blir aktuell då en etablerad klassiker återfilmas; är det alls nödvändigt? (Intressant detalj: de direkta uppföljarna The Son of Kong (1933), och King Kong Lives (1986) har nästan helt fallit i glömska, och blev aldrig några kassasuccéer.

Rent kommersiellt och även ur filmteknisk synvinkel kan man förstås hävda att en god story med så många år på nacken som King Kong (1933) med jämna mellanrum måste återfilmas för en ny publik. Ändå får man hoppas att även en nyare publik, uppvuxen med digitala effekter och flerkanalsljud, tar lite sig tid och bekantar sig med originalet – kanske i form av den fint restaurerade Blu-ray-versionen. King Kong var nämligen en riktigt banbrytande sensation i tiderna, och mycket av charmen finns kvar, även om effekterna inte så att säga är ”trovärdiga” längre.

Producerad under den ekonomiska depressionens värsta år blev King Kong med sin eskapism en kassasuccé av enorma mått. Den tilltalade biopubliken av främst två orsaker: Storyn som i sin mest grundläggande aspekt handlar om människans förhållande till naturen (och kanske också om djuret i människan), samt förstås det tekniska förfarandet, som i tiderna var lika överraskade och häpnadsväckande som då Jurassic Park år 1993 bländade publiken med sina datorskapade dinosaurier. Willis O'Brien hette mannen som i King Kong perfekterade stop-motion-animationen, där dockor med rörliga leder steg för steg, ruta för ruta, animeras. O'Briens animationer kombinerades sedan på ett förbluffande lyckat sätt med en mekanisk arm i King Kong-storlek, en rörlig halv-torso i mindre storlek, och live-action-bilderna med levande skådespelare.

Dagens tittare måste förstås koppla loss från det tekniska uförandet: filmtricken är för dagens publik uppenbara och grova – likaså är kameraarbetet och skådespelandet i dagens ögon fårstås lite styltigare än vad vi är vana vid. Men lyckas man komma över dessa trösklar är filmen precis lika underhållande som år 1933. Tempot stannar aldrig av – där t.ex. Peter Jacksons 2005-version på sina håll känns lite långrandig går King Kong från 1933 framåt med expressfart, då filmskaparna inte haft behov av att skapa en episk film, vilket Jackson tycks ha i alla de filmer han gjort sedan Sagan om ringen. Även Max Steiners filmmusik var i tiderna helt banbrytande. Enligt uppgift var tanken först att återanvända gamla musikstycken, men Max Steiner komponerade ett nytt originalverk, och använde bland de första kompositörerna olika ledmotiv för olika karaktärer i filmen. Ljudfilm var en ganska ny företeelse 1933, men alla ”moderna” ingredienser gällande ljudmixning fanns redan på plats för att skapa en njutbar ljudbild: dialog, ljudeffekter och musik.



Originalpostern till King Kong (1976)
visar en slutscen med en alltför stor King Kong,
samt flygplan (i filmen förekommer bara helikoptrar).
Jag återsåg King Kong från 1976 nyligen, då jag kom över en gammal NTSC-DVD på en loppmarknad. Filmen har varit ganska svår att få tag på – enligt uppgift finns nu en Blu-ray-version tillgänglig, men jag har inte ännu sett till den. Filmen, baserad på originalmanuskriptet från 1933, och med Jeff Bridges, Charles Grodin och Jessica Lange i huvudrollerna, är inte alls så puckelryggig och otillfredsställande som jag mindes efter bekantskapen på biograf på 70-talet. (Att filmen är dålig antas nästan automatiskt även i kommentarer på nätet).

I denna version är storyn uppdaterad till 1970-talet, och i stället för att ett filmbolag ligger bakom upptäcktsfärden till den okända ön, är det ett oljebolag som vill utvinna olja som är inititativtagare till resan (filmen gjordes strax efter oljekrisen på 70-talet). Hur en stor ö förblivit oupptäckt i satellitåldern väljer filmen att behändigt hoppa över, men oljeaspekten gör ändå att filmen får förnyad aktualitet idag, då man åter desperat söker nya oljefyndigheter i och med att de gamla sinar. I storyn ingår därmed också ett större, och intressant element av corporate greed än i versionen från 1933.

Effekterna är uppdaterade – men den ambitiösa idén att bygga och använda en mekaniserad modell i riktig storlek av King Kong blev på hälft. Dockan byggdes visserligen till stor kostnad, men såg inte trovärdig ut och användes trots alla miljoner bara i några bakgrundsbilder. I stället har vi en ”man in a suit” som klampar omkring i modellbyggen, en mekansierad arm i riktig storlek, och ett mekaniserat King Kong-ansikte. Det hela fungerar i mitt tycke alldeles ok (och som en intressant detalj: mannen i King Kong-dräkten, Rick Baker, förekommer som en av piloterna i slutscenen av Peter Jacksons film från 2005).

Redan då King Kong från 1976 börjar, känns något mycket bekant. Filmmusiken är nämligen skriven av John Barry (Bond-filmerna, Out of Africa, Dances With Wolves etc etc), och påminner mycket om hans musik till Bond-filmen Moonraker (1979) och The Black Hole (1979). Hans svepande och lätt melankoliska toner är kanske inte riktigt vad Max Steiner skulle ha gillat i action-scenerna, men t.ex. kärlekstemat är riktigt vackert, och som helhet sitter musiken riktigt bra – den för mig, som var med då, effektivt tillbaka till stämningarna i brytningsskedet mellan 1970- och 1980-talet.

Filmen hörde i tiderna till en av de dyraste någonsin (precis som Peter Jacksons version 2005), men blev ingen kassakatastrof, vilket många tror idag. Den gick riktigt hyggligt och spelade in kostnaderna på några år. Jessica Lange som det kvinnliga intresset gör ett hyggligt jobb i sin debutfilm (inte enkelt att spela mot en mekanisk gorillaarm), och det konfliktfyllda utbytet mellan Jeff Bridges naturälskande idealist och den cyniske oljeutvinnaren i Charles Grodins roll är riktigt njutbar.


Peter Jacksons version av King Kong från 2005 är ett mycket ambitiöst projekt, helt baserat på originalmanuset från 1933 (rolig detalj: en scen som spelas in av filmteamet återfinns i filmen från 1933). I bakgrundsmaterialet på Blu-ray-skivan får man veta att King Kong legat nära Peter Jacksons hjärta ända sedan han såg 1933-versionen som åttaåring. Slutresultatet är därmed ett slags tribut till hela King Kong-fenomenet, och Peter Jacksons ultimata version av storyn.

Inte är ju filmen dålig, tvärtom riktigt underhållande, men jag skall lista några saker som stör mig ordentligt, och lyfter ut mig ur storyn:
  • Filmen är onödigt lång. I början får vi visserligen en lite fylligare kontext och bakgrund med depressionstidens New York, men det är egentligen ganska överflödigt. Get to the point, ödsla inte min tid.
  • Med jämna mellanrum använder Jackson ”musikvideoeffekter”, t.ex. plötslig, ryckig slow motion, för att understryka chock och förundran. Det är onödigt, och borde ha skötts med dramatiska medel i stället.
  • Jackson går överstyr med den digitala King Kong, spelad med motion-capture av Andrew Serkis. Kampen med en Tyrannosaurus Rex (och många andra scener i filmen) liknar mera ett videospel. Accelerationerna är dessutom på tok för stora: Naomi Watts rollfigur, som i stridens hetta kastas av och an, hade varit död på några sekunder. Banalt och löjligt, och riktigt uttråkande efter några minuter.
  • Jack Black är kanske inte det mest lyckade valet till rollen som girig filmproducent. Han förmedlar ganska lite av den kallt beräknande cynism som hans företrädare i rollen gör – han förmår mest att se elak och nedrig ut. Han har i olika recensioner jämförts med regissören och skådisen Orson Welles, men det är nog helt utspårat – Black är kort i rocken och kommer med sin pipiga röst inte ens nära Welles dominerande närvaro.
  • Adrien Brody som romantiskt intresse för Naomi Watts känns heller inte riktigt trovärdig, med sin bortkommenhet och fumlighet (som lite oförklarligt övergår i superheroism).
  • King Kong blir alltför antropomorfisk (människolik) i slutet. Skridskoleken med Naomi Watts på isen i Central Park (under en helt oförklarlig paus i jakten på King Kong) är så löjlig så man måste titta bort.
  • Musiken är ok, men inte på samma nivå som i de tidigare filmerna, säkert beroende på att Howard Shore fick foten sju veckor innan premiären, och James Newton Howard kopplades in med en panikartad tidtabell. Speciellt action-scenerna ackompanjeras av rätt oinspirerad Hollywood-partitur. (detalj: i scenen där King Kong presenteras för betalande publik spelar orkestern Max Steiners originaltema från 1933)
Naomi Watts är kanske den största behållningen av hela filmen, i tillägg till den digitala Kong i lite lugnare scener. Hon lyckas förmedla sårbarhet och ömhet även i scener där inspelningsomgivningen till största delen måste ha utgjorts av blåa skärmar. Scenerna med infödingarna på ön är också bättre än i de föregående filmerna. Här är infödingarna minsann inga idealiserade och romantiserade Margaret Mead-figurer, det är blod och inälvor direkt – faran känns riktigt påtaglig i det första mötet. Film som bäst: man transporteras någon annanstans.


Kong: Skull Island (2017), regi Jordan Vogt-Roberts, är inte en remake, utan en reboot, eller en re-invent. Ett ganska vettigt sätt att närma sig storyn än en gång, och vad jag verkligen inte väntat mig: en fungerande och på riktigt spännande film. Borta är Jacksons försök att gör den ultimata tributen till original-Kong från 1933 – nu gäller riktig eskapism, action och spänning. Trots att upplägget alltså inte troget försöker apa originalet, når filmen på sätt och vis längre än Jacksons tribut – filmen känns inte lika distanserad som Jacksons, och jag misstänker att den bättre fängslar dagens publik i stil med hur det lyckades år 1933, än vad övriga försök fått det till.
Intressant är att handlingen är förlagd till tidigt 1970-tal; detta för att förklara varför ön där Kong huserar inte upptäckts tidigare. Detta påminner om upplägget för Laurentis Kong från 1976 som var förlagd i den tidens nutid.
Själva Kong når inte samma huvudrollsstatus som i Jacksons version, vilket är positivt och ökar mystiken – till det yttre påminner Kong år 2017 dessutom på ett trevligt sätt mycket mer om förlagan från 1933 än Jackson monster, som mera påminner om en övervuxen gorilla.
De digitala effekterna har förstås utvecklats enormt under de 13 år som gått sedan Jacksons film, vilket syns. Förutom ett par vatteneffekter var det kanske första gången jag inte stördes och rycktes ut ur handlingen av att de digitala effekterna såg syntetiska ut. Fina grejer.
Skådespeleriet fungerar kompetent, och Samuel Jackson är förstås alltid Samuel Jackson. Roligt även att se John Goodman i en bra all, medan Brie Larson står för dagens kvinnoideal (vilket även passar perfekt in i 1970-talsaspekten): feminin men kick-ass. Tom Hiddleston spelar äventyraren, anti-hjälten, men ännu får vi vänta på en ny Harrison Ford – det blir tyvärr lite träigt och okarismatiskt trots ett gott försök.
Regissören Jordan Vogt-Roberts har på grund av sin ungdom knappast upplevt 1970-talet, men han skapar trots det en någorlunda trovärdig tidsbild, trots att persongalleriet spelar ”modernt” och med ord som känns som dagens jargong. Viktigt är dock att denna "mischmasch" inte alls stör eskapismen. Tydligt är ändå att han för det mesta refererar filmer han sett; han väljer att referera inte bara 1930-talets Kong-original, utan även bland annat Vietnam-ikonografi som Apocalypse Now (1979). Kong: Skull Island är därtill långt inspelad i Vietnam.
Sammanfattat: en värdig och sevärd reboot, tänkt att vara nummer 2 i produktionsbolaget Legendarys och Warners Monsterverse, en filmserie baserad på Kong Kong och Godzilla. Den första filmen var Godzilla (2014). Återkommer med en Godzilla-jämförelse.



King Kong (1933). Universals digitalt remastrerade version (dock ej restaurerad, som Warners DVD eller Blu-ray), inga extras.

King Kong (1976). NTSC-DVD, anamorfisk. Ej restaurerad, men hygglig kopia. Inga extras.

King Kong (2005) DVD Special 2-disc Edition. I extras: Production Diaries, några korta ”dokumentärer” som använder filmens material för att bl.a berätta om New York under depressionsården på 1930-talet.

Kong: Skull Island (2018). Blu-Ray 3D Steelbox. 2 skivor, Fin 3D, många extras, välgjorda dokumentärer.


fredag 24 maj 2013

In Glorious Technicolor

Många har märkt att färgfilmer från 1930- och 1940-talet med tilläggstexten Technicolor har en sällsam lyster, och att de gamla filmerna idag kan restaureras till häpnadsväckande fina resultat. Än mer förvånade blir människor, då man berättar att Technicolor-filmerna filmades på svartvit film.


Färgfilm går tillbaka i historien så gott som lika långt som film överhuvudtaget. Mycket tidigt märkte man att man kan erhålla en färgbild genom att ta separata svartvita bilder genom färgade filter, och vid projiceringen på något sätt kombinera bilderna genom samma sorts filter. Systemen var dock behäftade med många problem – det största var kanske att systemen i tillägg till svag ljusstyrka eller flimmer (om delbilderna visas sekventiellt) krävde specialprojektorer, och att de därmed inte kunde visas lika behändigt som vanliga svartvita filmer. Då Herbert Kalmus och Daniel Comstock (utexaminerade från MIT) tillsammans med det mekaniska geniet Burton Wescott startade Technicolor år 1915 var det med det uttalade målet att utveckla ett färgfilmssystem utan alla nackdelarna.

Technicolors första system var ett s.k. additivt system: kameran fotograferade via en ljusdelare två delbilder på svartvit film genom ett rött och ett blå-grönt filter. Delbilderna fastnade samtidigt efter varandra på filmen, och den färdiga filmen projicerades med en modifierad projektor genom två linser med likadana filter. Det var en stor förbättring jämfört med Kinemakolor, som projicerade delbilderna temporärt åtskilda via ett roterande färgfilter (flimrigt och uppenbara färgfel om rörliga objekt filmades). Men precis som Kinemacolor, förlorade man massivt med ljusstyrka genom att projicera genom två svartvita filmer och olika färgfilter.

Technicolors andra system var en stor förbättring. Systemet var subtraktivt, d.v.s negativet exponerades i stort sett som i det första systemet, men från negativet framställdes via en komplicerad kemisk process positiva s.k. matrisfilmer som sedan doppades och fick suga i sig komplementfärgerna till det färgfilter negativet exponerats genom.

Komplementfärger
(färger på motsatt sida av RGB-spektret)
Rött

Cyan
Grönt

Magenta
Blått

Gult

De två matriserna limmades sedan med stor precision ihop på varandra, och resultatet blev en distributionskopia i färg. Systemet var ett av de första färgfilmssystemen som kunde visas i  normala projektorer. Den första filmen från 1922 hette Toll of The Sea, och blev en stor succé. Även Cecil B. DeMilles första version av The Ten Commandments från 1923 och Ben-Hur från 1926 innehöll färgsekvenser i Technicolor. De kan idag återses i  restaurerade versioner på Blu-Ray.

Alla systemen med två delfärger (även den ännu mer komplicerade rivalen Cinecolor) hade dock ett stort problem. Med bara två delbilder kan man inte spara all färginformation i scenen. Genom att noggrannt välja färgnyanser i filtren och i färgbaden kunde hudtoner och blå himmel reproduceras relativt autentiskt, men naturgrönska blev betydligt murrigare, och vissa färger bytte helt färg: t.ex. violett blev svart, och gult blev en ljus röd-orange.


Originalfärg


Reproducerad färg
Orange

Röd-orange
Gul

Ljusröd-orange
Gul-grön

Ljusorange
Grönt

Grå
Blå-violett

Mörkgrön-blå
Violett

Svart
Himmelsblå

Blekblå-grön


Technicolors tvåfärgsprocess hade också tekniska problem, då filmerna bestod av två ihoplimmade filmer. Vid långvarig projicering expanderade de två filmerna olika på grund av värmen från projektorlampan. Nya kopior behövdes då, och det blev dyrt.

Technicolors tredje system gjorde sig av med limningen och löste projiceringsproblemen: nu användes matrisfilmerna i stället till att trycka upp bilderna på en klar film. Och äntligen började även filmmakarna intressera sig för helaftonsfilmer i färg, i stället för att bara använda färgsekvenser här och där. I samma veva gjorde Technicolor på sina kopior även plats för ljudspår, och framtiden såg rosig ut. Precis då slog 30-talts stora ekonomiska depression till, och för publiken tycktes det räcka  att deras stjärnor talade. De började också bli trötta på den begräsnade paletten som tvåfärgssystemen erbjöd.

Alla på Technicolor visste att den enda lösningen var ”Full Color” – att på något sätt filma tre separata svartivta filmer genom tre färgfilter, och samtidigt lösa alla tekniska problem.

Technicolors fjärde system är det slutliga system som vi idag förknippar med ordet Technicolor. Tryckförfarandet, ”dye transfer printing”, hade bevisat att delfägerna kunde tryckas på en klar film – nu gällde egentligen bara att trycka den tredje delfärgen (blått) på samma film. Men hur skulle negativet med blått innehåll filmas? Herbert Kalmus lösning blev en ingeniörsteknisk triumf, en kamera byggd av William Young. Kameran exponerar via en ljusdelare
  • två filmer som ligger på varandra (s.k. bi-pack) – den ena filmen känslig för blått, med ett filter som hindrar blått ljus att nå den andra filmen som är känslig för rött (båda exponeras via ett magenta-filter).
  • en tredje film, känslig för alla färger utom rött, genom ett grönt filter.
Efter exponeringen har man tre svartvita negativ som innhåller all färginformation från den ursprungliga scenen. Förfarandet kan vem som helst experimentera med, genom att öppna upp en bild i Photoshop eller liknande bildbehandlingsprogram och se på ”Channels”.

Undertecknad i fullfärg (RGB) och i svartvita delfärgsupptagningar för rött, grönt och blått
(i Technicolors system sparas förstås först ett svartvitt negativ).

Efter det följde Technicolor i princip sin tvåfärgsprocess för att tillverka positiva matrisfilmer av negativen, och från dem trycka upp distributionskopiorna.

Matriser tillverkade av delfärgsupptagningarna, och färgade med gult, cyan och magenta.
(simulering - i själva verket var matrisfilmerna nästan helt genomskinliga för ögat)

I tryckskedet trycktes på den klara mottagarfilmen dessutom en svartvit bild av den gröna upptagningen, för att ge mer kontrast och skärpa åt bilden. Tryckförfarandet liknar därmed det samma som då vi trycker fyrfärgstrycksaker på papper (CMYK).

Technicolors system gav nu helt överlägsna färgfilmer, men förfarandet var dyrt eftersom det krävde enorm precision och många komplicerade skeden, för att inte tala om att filmåtgången var tredubbel jämfört med svartvita filmer. Så det är förklarligt att antalet färgfilmer i början blev rätt litet, och processen reserverades för prestigefilmer.

Och de är dessa prestigefilmer vi i dag kan njuta av, fullt restaurerade (t.ex. Robin Hood, 1938, Wizard of Oz, 1939, Gone With The Wind, 1939). Idag hjälper datorerna till med att putsa bort tekniska problem på negativet (smuts, repor) men också för att fullända registreringen av de de svartvita negativen (d.v.s. att se till att de ligger exakt på varandra, för att uppnå optimal skärpa). Man kan till och med rätta till eventuella registreringsfel i kameran, eller fel som uppstått då kameranegativen åldrats på olika sätt och negativen blivit buckliga.

Bedårande Olivia de Havilland (1916–) som Maria i Warners Robin Hood från 1938.
Technicolor in all its glory.



En fin dokumentär från 2004 om restaureringen av Technicolor-filmen Gone With The Wind (1939).

Hur gick det sedan för Technicolor? Technicolor var ensam om ett fullvärdigt fullfärgssytem för biograffilm ända tills det s.k. Monopack-avtalet gick ut 1950, och Kodak kunde släppa Kodachrome och Eastmancolor även på 35 mm film (de första Kodachrome-filmerna introducerades på 16 mm och 8 mm år 1935). Kodaks färgnegativfilm innehöll tre filmemulsioner känsliga för alla tre delfärgerna, så nu kunde färgfilm användas i vilken kamera som helst, precis som svartvit film.

Trots att den sista filmen där Technicolors trefilms-kamera användes spelades in år 1955, var Technicolors arbete dock inte slut: många av färgneagativfilmerna separerades till svartvita delnegativ och trycktes fortfarande upp med ”dye-transfer”, ända in på 80-talet. Det är tur, eftersom speciellt Kodaks första kopior inte var speciellt beständiga; vissa delfärger bleknade redan inom några år, medan även de äldsta Technicolor-filmerna kan återskapas (och även kopiorna är i toppenskick efter tiotals decennier, och räknas som arkivbeständiga).

Technicolors process har sedan dess med jämna mellanrum återupplivats (bl.a. Pearl Harbour, 2001), eftersom den ger en alldeles speciell färgbild. Hela processen har dock nu avslutats av Technicolor (som 2001 köptes av franska Thomson Group), säkert även en konskevens av att filmdistrubutionen allt mer sker digitalt, och fysiska filmkopior blir allt sällsyntare.

Fortfarande strävar många filmare efter ”Technicolor-looken” oberoende om man jobbar med traditionell film, eller digitalt. The Aviator (2004) innehöll sekvenser som manipulerats digitalt för att se ut som Howard Hughes eget färgfilmssystem Multicolor (påminde om Technicolor system 2) och trefärgs-Technicolor. Den speciella, mättade färgpaletten som systemet erbjöd, tycks fortfarande tilltala filmmakarna.



Länkar:
Tidiga färgfilmssystem på The Widescreen Museum
Technicolor (Hela Thomson Group bytte namn till Technicolor år 2010)

Nya tittarvanor påverkar t.o.m. manusskrivandet

Ursprungligen publicerad i Svenskbygden 2-2013

Dagens ungdom kan förstås inte fatta det, men för trettio år sedan bänkade sig hela nationen samtidigt klockan 21 för att insupa ”den officiella sanningen” från Rundradions tv-nyhetssändning. Det gick inte ens att undkomma nyheterna – de sändes nämligen samtidigt på de två tv-kanaler som då fanns. Det var också före videobandspelare och DVD-skivor. Det innebar att samtalen i skolorna och vid arbetsplatsernas kaffebord långt kretsade kring vad som visats i tv kvällen innan. Nästan alla hade sett samma film eller samma populära tv-serie.

Det hela började luckras upp i början av 1980-talet. Nästan samtidigt introducerades i Finland kabel-tv med utökat utbud som följd, och de första videosystemen för konsumenter. Nästa stora genombrott skedde i mitten av 80-talet, då YLE:s tv-sändningsmonopol i marksändningarna började luckras upp i och med Kolmoskanava (som senare blev MTV3). Nelonen kom 1997, samtidigt som nästa revolution, internet, började bli intressant.

Förr bänkade sig hela familjen för att se tv program en viss tidpunkt…

…nu kan man se sina favoritserier och filmer när som helst över nätet – t.o.m. i telefonen.

Internet hade till en början alltför liten bandbredd för att utgöra en vettig distributionskanal. Med bättre datakomprimering fick vi först högklassig bild distribuerad på skiva (DVD) och digital-tv (med fler kanaler som följd), men det skulle räcka en god bit in på 2000-talets första årtionde innan snabbare nät och ännu bättre komprimering gjorde distri­bution via internet till en praktisk möjlighet.
Så långt den enormt snabba tekniska utvecklingen. Hur har då utvecklingen påverkat själva tittandet och tittarvanorna? Finns det även filosofiska aspekter?

Media kopplas loss från tid och rum
Den allra största förändringen är förstås att mediakonsumtionen överlag kopplats loss från tid och rum. Tid i den bemärkelsen att man skulle vara tvungen att sätta sig framför tv:n en viss tidpunkt för att inte missa något intressant, rum i den bemärkelsen att vi idag kan se något intressant på nästan alla apparater som har en skärm.
Men människan är ett vanedjur, och det tar länge innan vi ändrar oss. Under en kort tid ansågs det t.ex. mycket viktigt att utveckla interaktivitet i digital-tv:n, eller en digitv-standard tillräckligt batterisnål för telefonerna. Ganska stora resurser lades ner på dessa projekt i högteknologi-Finland, tills man märkte att ett snabbare internet i ett huj körde över alla dessa strävanden. Idag kan vilken sändning som helst strömmas i realtid på nätet, och all eventuell interaktivitet sker via nätet (eller via mobiltelefonerna).

Förmånliga små lådor som AppleTV (den lilla svarta pucken under tv:n, hämtar in program och filmer över nätet till tv-skärmen. Många nya tv-apparater har också liknande funktionalitet inbyggd.

Alla kan bli en ”broadcaster”
Internet och olika nätstandarder fungerar idag som ”demokratiserare”. Där man tidigare behövde tung och mycket dyr utrustning för att göra en sändning, kan idag nästan vem som helst som har en kamera och en nätkoppling bli en ”broadcaster”. Nätet jämnar så att säga spelplanen för alla, och sätter press på de traditionella bolagen, som inte längre har ett tekniskt övertag.
Innebär ”demokratiseringen” att det är slut med de traditionella bolagen? Knappast. Att producera intressanta program som folk orkar se på kräver förstås mycket mer än enbart teknik. Programproduktion (både fakta och fiktion) kräver en hel samling av olika talanger som den vanliga tittaren oftast inte är medveten om, eller ens känner till. Många oinsatta förundras till exempel över att en för oss okänd nuna (en producent) är den som kliver upp och tar emot en Oscar-statyett för årets bästa film. För att skapa en njutbar sändning behövs i tillägg till en bra producent bl.a. specialiserade talanger för fotografi, ljud, ljus, smink och editering (låt vara att det finns mångsysslare även på dessa områden).

Nya finansieringslösningar
Det som däremot skakat om de traditionella bolagen ordentligt är finansieringen. När det gällde reklamer var förstås läget för trettio år sedan ett slags ideal. Som försäljare av tv-tid kunde man nästan garantera ett visst antal tittare för annonsören – det fanns helt enkelt inte så mycket annat som tittarna kunde välja på. Förr behövde annonsören konkurrera endast med tittarens kylskåp, nu riskerar de kommersiella budskapen att drunkna i det enorma utbudet och bruset. En växande del av tittandet sker också sporadiskt i efterhand på plattor, telefoner och datorer; att sälja ögonpar är inte lika lätt som förr.

När det gäller public service är finansieringsdilemmat ännu större. I många länder har public service traditionellt finansierats med en avgift knuten till ägandet av den apparat som kan ta emot sändningarna. Det var logiskt på den tiden då det inte fanns några alternativ. I Finland insåg beslutsfattarna till sist att den modellen var förlegad – eftersom det i praktiken går att se och höra YLE:s program på alla manicker som har en nätkoppling.

Sverige går just nu en annan väg: Sedan SVT börjat strömma live över nätet har surfplattor och datorer blivit tv-avgiftsbelagda (telefoner räknas dock inte in). Det har väckt mycket kritik. Kritikerna säger att man med våld försöker klämma in den enorma tekniska utvecklingen i ett betalsystem från 1956, och att sändningar via nätströmmar tekniskt påminner mycket mer om betal-tv (som förstås är undantagen tv-avgift). Förespråkarna hävdar att lagen om tv-avgift idag är skriven teknikneutral, och att datorer och surfplattor måste beläggas med avgift, om man vill följa lagen. Och att det i själva verket är ganska få nya som måste betala, då de flesta har redan en tv.
Trots den utdragna debatten känns den finländska modellen med skattefinansiering kanske ändå både enklare och mer rättivis; man slipper tekniska hårklyverier (som dessutom återkommer med varje ny manick) samt en hel del byråkrati kring insamlandet av själva avgiften och jakten på smitare. Ur medborgarnas synvinkel är det förstås ändå viktigt att se till att finanieringen sker jämnt och förut­sägbart, och säkras från politikernas årliga budgetbråk eller annan politisk paranoia.

Nya produktionsformer
Den kanske intressantaste förändringen som den nya tekniken och de nya konsumtionsvanorna fört med sig sträcker sig till själva produktionen. Netflix är ett amerikanskt bolag som erbjuder filmer och tv-serier via internet, och som också finns tillgängligt i Finland via datorer, surfplattor, nätkopplade tv-apparater, spelkonsoler och streaming-boxar. Möjligheten att för en låg månatlig avgift se en hel tv-serie från början till slut har lett till så kallat frosseritittande. Då man förr såg en traditionellt utsänd tv-serie en gång i veckan, kan man nu se hela serien, eller åtminstone tio­tals avsnitt på en gång, i en enda lång maratonsession.

För en tid sedan släppte Netflix den första serien på tretton avsnitt som bolaget själv producerat, den politiska thrillern House of Cards. Avsnitten lanserades inte ett i taget med godtyckligt mellanrum, utan släpptes alla på en gång; frosseritittarna fick med andra ord ett riktigt lystmäte (serien med Kevin Spacey i huvudrollen var dessutom riktigt bra).


Den kritikerrosade House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen är den första tv-serien producerad av Netflix, som hittills enbart nätströmmat filmer och serier som de traditionella bolagen producerat.

Och intressant nog har möjligheten till frosseritittande börjat påverka den allra tidigaste delen av produktionskedjan: manusförfattarna har enligt många rapporter börjat anpassa seriemanusen även för dem som tänker se hela serien i ett kör. För sådana tittare känns nämligen gamla manustricks lite platta, som ”påskägg” (en sak presenteras i förbifarten, men dess viktiga betydelse avslöjas först efter några avsnitt) eller ”cliffhangers” (ett avsnitt avslutas med en oerhört spännande situation, för att locka tittaren att se serien nästa vecka).

onsdag 22 maj 2013

Varför jag inte kan tåla "Shaky Cam"

Minns inte riktigt när fenomenet startade. Det var visst någon amerikansk polisserie på 90-talet, där regissören/kameramannen fick för sig att det hela blir mer ”autentiskt” och ”dokumentärt”, om kameran skakar lite extra – för att understryka att man filmar på fri hand, utan stativ. En nyhetskameraman arbetar ju sällan med stativ, utan utnyttjar s.k. ”run-and-gun” – kameran är tillräckligt liten och smidig för att när som helst vispas fram för att dokumentera händelserna som de inträffar. Konflikt- eller krigsfilmare är kanske det ultimata exemplet på detta.

Trenden ledde dock ganska fort till fullständiga överdrifter. Det blev uppenbart och tydligt att kameramannen inte bara jobbade frihand, utan medvetet ryckte i kameran för att uppnå en effekt. Lite senare kom häftiga panoreringar och zoomanden med; idén här är att vi skall tro att de förberedande rörelser en kameraman på fältet ofta måste göra (för att hitta en intressant bild eller fokusera) ”tagits med” för att man inte skall missa något ”intressant” i skeendena.

Mitt problem med det här greppen när det gäller spelfilm (alltså fiktion), är att de – snarare än att öka autenciteten – så att säga plockar ut en ur storyn.

Kameran skall i min bok vara ett så neutralt fönster mot händelserna som möjligt. När kamerarbetet är som bäst är vi tittare ”flugor i taket”, som obemärkta och utan att tänka på hur filmen satts ihop kan följa med en intressant story. Shaky Cam påminner oss tvärtom om att ”här görs film med ett speciellt tekniskt grepp", och gör oss till en ”kameraman” (och distraherar därmed från att gå upp i händelserna och njuta av storyn). I de värsta fallen finns det två Shaky Cam i samma rum (skall vi verkligen tro att det finns TVÅ dokumentärfilmare på plats) eller (ännu mer oförklarligt) en stativkamera, och en Shaky Cam i samma rum. Lika bra kunde vi då få se regissören vifta i utkanten av bilden, eller mikrofonen och filmlamporna.

Intressant är att Shaky Cam-stilen till sist blev så dominerande, att personerna som stod bakom den fejkade Alien autopsy-filmen använde samma grepp, utan att tänka på att en dokumentärfilmare eller kameraman av rang på 40- eller 50-talet aldrig i livet skulle ha skakat på kameran så mycket eller skött fokuseringen så dåligt. Det är bara från 90-talet framåt som vi letts till att tro att ”dokumentär” innebär skakiga, ryckiga och suddiga bilder. Exemplen på detta är många i dagens filmer som beskriver historiska händelser med egna, svartvita ”nyhetsfilmer”.


En kamerman satt att dokumentera en av de viktigaste händelserna i världshistorien skulle aldrig ha gjort ett så dåligt jobb. En så solklart fejkad film att man bara kan skämmas på deras vägnar som trodde på detta strunt.

I andra fall är Shaky Cam tänkt att i kombination med snabba klipp få fart på händelserna och ge mera ”momentum” i action-scener, slagsmål, biljakter etc. Sådana filmer tycker jag att man på sin höjd kan se på en tv av medelstorlek, på biograf med en duk av lite större storlek blir det hela bara svårt att följa med – och plockar återigen tittren ut ur händelsernas mitt, i stället för att öka ”deltagandet”. De två sista Bourne-filmerna med Matt Damon är ypperliga exempel. Den första filmen i serien är betydligt mer njutbar tack vare ett vilsammare kameraarbete. Det är ju händelserna som skall vara ”exciting”, inte kameraarbetet.

Lyckligtvis börjar man kanske idag skönja en återgång. Större tv-apparater i vardagsrummen (och kanske också större monitorer på inspelningsplatserna och i klipprummen) har troligtvis bidragit till lite stadigare bilder. 

Missförstå inte. Jag anser förstås att kameramän, klippare och regissörer skall ha fria händer att använda olika sorters bildspråk för att berätta en story. Att använda icke-traditionella grepp (som t.ex. jump-cuts) kräver dock en professionalitet och erfarenhet som ganska få har. Ibland blir det tyvärr bara så uppenbart att man valt ett grepp bara för att det är på modet – inte för att det för storyn framåt.

måndag 8 april 2013

Nineteen Eighty-Four (1984)

Storebror ser dig - i 1984
När jag någongång på 1970-talet läste George Orwells dystopi 1984 uppenbarade sig den för mig mer som en slags renodlad thriller/horror/science-fiction-bok, vilket många säger att även den första filmatiseringen från år 1956 lutar mot (har dock inte sett den filmen själv).

Filmen från år 1984 blev därför en besvikelse då jag såg den första gången. Men nu i efterhand börjar jag inse att den ligger så mycket närmare Orwells roman. Då Orwell skrev romanen 1948 kunde han ha i själva verket ha valt vilket årtal som helst några år in i framtiden – boken handlar nämligen mer om Orwells samtid i ett utbombat, efterkrigstida Europa, med de alldeles konkreta riskerna för nya totalitära samhällssystem i svallvågorna av nazismen och kommunismen, än med framtiden. Och risken för att demokratier blir totalitära polisstater är förstås ett tidlöst, universellt problem.

Regissören Michael Radford gjorde ett intressant drag när det gäller filmens visuella del: i stället för att försöka beskriva en futuristisk  ”framtid”, motsvarar filmens dekor ett sådant 1984 som man kunde ha tänkt sig år 1948. Idag kan man bara gratulera till detta brillianta drag - den här filmen kommer aldrig att kännas daterad, och i stället kan man koncentrera sig på de fina rollprestationerna av John Hurt, Suzanna Hamilton och Richard Burton (i sin sista filmroll).

Tortyrscenerna känns idag åter ack så aktuella efter Irak-krigets avslöjanden och den acceptans av tortyr som förhörsmetod, som på ett skrämmande spridits sig i och med "kriget mot terrorismen". Tortyrklimaxet i filmen har jag också på något sätt flera gånger lyckats glömma, för att alltid bli lika tagen då jag återser scenerna. Mycket starka grejer.

Nineteen Eighty-Four är alltid aktuell. Den visar inte förfallet, utan kastar oss in i ett färdigt totalitärt system.  För oss gäller att inse hur tunn vår civilistions- och rättvisefernissa är, och hur lätt även ”civiliserade” samhällen kan störta ner i avgrunden.

DVD Region 1, hygglig anamorfisk presentation, inga extras.

söndag 31 mars 2013

Vilken Bond är bäst?

Många känner till att jag varit Bond-fan sedan unga år, att jag läst alla böcker, och att jag ägt alla versioner av filmerna i hemmaformaten (frånsett LaserDisc): Betamax, VHS, DVD och senast Blu-Ray. De flesta brukar också fråga vilken Bond jag gillar bäst. Förr var det enklare att svara på frågan, idag, efter 24 filmer (25 om man räknar in Never Say Never Again - vilket jag brukar) är det svårare. Filmserien har gått igenom så många perioder och skådisar i huvudrollen, att det nästan är enklare att välja ut en handfull favoriter.
De olika Bond-perioderna kan delas in på olika sätt. Jag brukar först anlägga en synvinkel där två tydliga perioder utkristalliserar sig:
  • 1962 till cirka 1990 där produktionsteamet med manusförfattare, regissörer och producenter i stort sett bestod av samma personer (med viss omsättning förstås)
  • 1995 till dags dato, med en rad olika regissörer, ett visst sökande efter röda trådar efter kalla krigets slut - och en ny generation filmmakare.
Vissa regissörer, som John Glen, överbygger båda perioderna, och många i det "gamla" teamet hängde med länge. Men en viss distinktion finns där.
Ett annat, och för vanliga biografbesökare, kanske lättare sätt, är att dela in filmerna per skådespelare i huvudrollen. Då ser listan ut så här:

Film Titel År Regi Bond
1 Dr. No 1962 Terence Young Sean Connery
2 From Russia with Love 1963 Terence Young Sean Connery
3 Goldfinger 1964 Guy Hamilton Sean Connery
4 Thunderball 1965 Terence Young Sean Connery
5 You Only Live Twice 1967 Lewis Gilbert Sean Connery
6 On Her Majesty's Secret Service 1969 Peter R. Hunt George Lazenby
7 Diamonds Are Forever 1971 Guy Hamilton Sean Connery
8 Live and Let Die 1973 Guy Hamilton Roger Moore
9 The Man with the Golden Gun 1974 Guy Hamilton Roger Moore
10 The Spy Who Loved Me 1977 Lewis Gilbert Roger Moore
11 Moonraker 1979 Lewis Gilbert Roger Moore
12 For Your Eyes Only 1981 John Glen Roger Moore
13 Octopussy 1983 John Glen Roger Moore
(13b) Never Say Never Again 1983 Irvin Kershner Sean Connery
14 A View to a Kill 1985 John Glen Roger Moore
15 The Living Daylights 1987 John Glen Timothy Dalton
16 Licence to Kill 1989 John Glen Timothy Dalton
17 GoldenEye 1995 Martin Campbell Pierce Brosnan
18 Tomorrow Never Dies 1997 Roger Spottiswoode Pierce Brosnan
19 The World Is Not Enough 1999 Michael Apted Pierce Brosnan
20 Die Another Day 2002 Lee Tamahori Pierce Brosnan
21 Casino Royale 2006 Martin Campbell Daniel Craig
22 Quantum of Solace 2008 Marc Forster Daniel Craig
23 Skyfall 2012 Sam Mendes Daniel Craig
24 Spectre 2015 Sam Mendes Daniel Craig

Sean Connery är kanske den ultimata Bond, och han bär även "over-the-top”-filmerna med sin charm (You Only Live Twice var länge min favorit, kanske även p.g.a. John Barrys otroligt vackra temamelodi). Det är alltså inte alldeles lätt att välja favorit. Dr No är intressant som första i serien - då ingen förstås ännu visste vilket fenomen filmerna skulle bli. Mångas favorit är Goldfinger, men min har länge varit From Russia With Love. Sean Connery och teamet är i filmen ordentligt varma i kläderna, och resten av rollbesättningen är mycket lyckad, både på den goda och den onda sidan. Q, första gången spelad av Desmond Llewelyn, och Lotte Lenya gör som skurk en ovanlig roll. Handlingen och action-scenerna funkar, liksom kemin mellan Connery och Daniela Bianchi. Connery är framför allt inte ännu uttråkad som i Thunderball och You Only Live Twice. Efter Lazenbys inhopp i rollen lockades Connery tillbaka till Diamonds Are Forever, men den filmen är på många ställen otillfredsställande – filmerna skrivna av Tom Mankiewicz höll på den tiden att helt glida över i parodier på sig själv.
Favorit: From Russia With Love.



När det gäller George Lazenby är valet enkelt: han gjorde bara en Bond-film. Klipparen Peter Hunt fick ta över regin, och gjorde med den australiensiske nybörjaren Lazenby en fin återgång till ursprunget efter den överdrivna You Only Live Twice. Det var i tiderna en nästan lika radikal "re-boot" som Daniel Craigs första Bond, Casino Royale. Som Bond-film är On Her Majestys Secret Service en av de absolut bästa. Mycket sevärd, och i motsats till vad många idag tror var filmen ingalunda någon kassakatastrof, vilket sedan skulle ha fått producenterna att locka Connery tillbaka för Diamonds. Men framgången gick tyvärr Lazenby i huvudet (vilket han idag gladeligen själv erkänner), och hans oresonliga krav gjorde att hans filmavtal på fler filmer föll igenom.
Favorit: On Her Majestys Secret Service.



Roger Moore har jag börjat uppskatta mer och mer längs med åren. I tiderna var det enkelt att välja till förmån för Connery, men speciellt i och med DVD-utgåvornas dokumentärer har jag börjat uppskatta Roger Moore som proffs: mycket humoristisk, men framför allt: fullständigt chosefri och självironisk, samt uppskattande av andras talanger. I de två första, Live and Let Die och The Man With The golden Gun, visste producenterna tyvärr inte riktigt vad de ville med honom. Speciellt i Golden Gun (som även annars är mycket otillfredsställande) finns scener som endast hade passat Connery, men sedan i The Spy Who Loved Me faller allting på plats. Storyn hör till "over-the-top"-Bondarna med en galen magnat som vill förstöra världen, men trots detta funkar allt i filmen. Marvin Hamlish musik passar perfekt, och temat "Nobody Does It Better" är fortfarande den bästa Bond-låten någonsin (och visar hur viktig temamelodin är för att sparka igång en Bond-film och ge den rätt stämning). Nästan på delad favoritplats kommer For Your Eyes Only, som även den var en "re-boot" och återgång till "äventyret" efter rymdsagan Moonraker. Moores sista Bond-film, A View to a Kill, var tyvärr ingen vidare svansång för Moore i rollen, filmen räddas med nöd och näppe av Christopher Walken som huvudskurk.
Favorit: The Spy Who Loved Me.



Timothy Dalton-filmerna gör mig mycket tudelad. Produktionerna och storyna är riktigt bra. Tyvärr verkar Dalton obekväm i rollen, och orsaken klarnade då dokmentärerna kom på DVD i slutet av 90-talet. Ända från första början var Shakespeare-skådisen irriterad på uppståndelsen kring inspelningarna och hela Bond-karusellen. Det syns. Han är humorlös och obekväm. Inget fel med att spela rollen allvarligt (det gjorde Connery också)  – men om man samtidigt saknar Connerys självsäkra, animaliska charm blir det lite platt. The Living Daylights är inte så pjåkig, men idag känns denna Kalla kriget-story lite passé, och min teori om hur viktig temamelodin är får åter sitt bevis: Aha-låten med nästan otydbara ord är ingen tidlös Bondlåt, utan daterar filmen hopplöst till 80-talets slut. Licence to Kill blir därför min Dalton-favorit, med Bond på ”semester" för att hämnas å sin väns, CIA-agenten Felix Leiters (David Hedison spelade rollen redan i Live and Let Die 1973) vägnar mot kokainmaffian i Sydamerika.
Favorit: License to Kill.



På grund av olika avtals- och produktionslimbon låg hela Bond-karusellen nere i sex år från 1989. Till sist lanserades GoldenEye med den nye Bond, Pierce Brosnan år 1995. För många bland dagens publik är Brosnan förstås ”den riktige” Bond, jag har tyvärr alltid haft lite svårt med honom i rollen. På ytan har walesaren allt på plats: utseendet är ok (bortsett från frisyren i vissa lägen), men sedan:
  • Kolla hur käringaktigt han håller i sin Martini, med fingrarna ovanifrån runt glasets kant.
  • Det är något skumt med hur han springer, speciellt händerna.
  • Under action och stress får han en mycket underlig, lite tantaktig min över sig.
Trots ganska olika storylines blandar jag alltid mellan Tomorrow Never Dies och The World Is Not Enough. Alla Bond-filmer följer förstås ett invant recept, men de här två filmerna flyter på något sätt ihop så till den grad att jag oftast inte minns vilken som kom före, och vilken efter, eller vilka scener som hör till vilkendera filmen. Brosnans sista, Die Another Day är sedan kanske mest ihågkommen för Halle Berry som Bonds kvinnliga intresse, men i övrigt blev den något av en besvikelse med sina billiga digitaleffekter trots en enorm budget. Min favorit blir därför GoldenEye, som på något sätt har kvar thrillerkänslan från de tidiga Bondarna, trots att det var första gången som inget material från Ian Flemings böcker längre kunde användas (Flemings sommarställe på Jamaica hette GoldenEye). Det var också första gången Judi Dench spelade Bonds chef M, och scenerna mellan de två är lika välspelade, regisserade och klippta som mellan Connery och Bernard Lee i From Russia With Love från 1963. Det ger genast filmen rätt tonläge och vill få oss att se mer. Miniatyr- och trickfilmningen gjordes av Derek Meddings kort innan han dog – jag gillar definitivt den looken över alltför tydliga digitaleffekter. Filmen dras tyvärr ner några streck på grund av Eric Serras musik, som bara stundvis når samma nivå som ”huvudkompositören” John Barry (och senare David Arnold).
Favorit: GoldenEye.



Efter Brosnan blev det åter en paus på sex år innan vi fick se nästa film. Under tiden hade Eon Productions erhållit rättigheterna till Flemings första bok Casino Royale via en Sony-MGM-affär. Producenterna beslöt att göra en verklig "re-boot" av hela serien: inte bara startar filmen som om det skulle vara första gången vi ser James Bond, inte ens Moneypenny finns med. Brosnans kontrakt hade gått ut, och man beslöt också ta in en ny nuna för att markera nystarten: Daniel Craig. Casino Royale återgår till de lite gruffigare originalet från Flemings böcker; det är slut på "over-the-top" och digitala effekter, nu gäller "back-to-basics". Inte för att det därför skulle saknas action och äventyr. Casino Royale-storyn flyter smidigt över i uppföljaren Quantum of Solace. År 2012 var det sedan dags för Skyfall, filmseriens 50-årsjubileum, och så en slags fristående fortsättning eller avlsutning på hela re-booten: Spectre.
Daniel Craig är inte så puckelryggig som Bond, jag gillar honom betydligt mer än Dalton eller Brosnan, som aldrig kändes speciellt farliga. Craig är en bra skådis och utstrålar rätt sorts självsäkerhet, även om han kanske är lite onödigt kort i rocken, och fejset inte är speciellt vackert.  
Skyfall kallas av många den allra bästa Bonden någonsin, och mycket talar för filmen, kanske framför allt regin och fotografiet. Egentligen är det första gången regissören (Sam Mendes) är en "riktig" regissör. Resultatet är snyggt, även om jag hårt håller på att Bond-filmerna aldrig får bli konstfilmer; nu ligger vi snubblande nära. Hela serien har också fått en så allvarlig vändning, att de små vitsarna och dubbelmeningarna som klämts in här och där känns nästan lösryckta och onödiga. Slutet är dock pengar värt – det är bara att sätta i Dr No från 1963 direkt efter, och cirkeln är sluten. Brilliant! Spectre är sedan filmen som ger förklaringar och som når ett slags ändhållplats gällande händelserna i de tidigare Craig-filmerna. Ett trovärdigt och fartfyllt äventyr – och producenterna har åter igen hittat den nya sortens kvinnliga protagonist som jag gillar: inte bildskön eller översexad, men i stället feminin, klipsk och handlingskraftig - mycket fint spelad av Léa Seydoux.

Min Daniel Craig-favorit blir ändå till sist Quantum of Solace, av samma orsaker som From Russia With Love är min favorit-Connery. Teamet och skådisen är varma i kläderna, och filmen går på som ett ånglok. Spectre är en hårsmån från att komma in på delad första plats.
Favorit: Quantum of Solace.



Bond på Blu-Ray – Bond 50


Jag har varit Bond-fan ända sedan jag som 15-åring (åldersgränsen var 16 på den tiden) smet in och såg The Spy Who Loved Me på Adams i Helsingfors år 1977. Egentligen hade initieringen skett redan 1971, då min mamma hade lirkat in mig, åtta år gammal, på Diamonds Are Forever (då var biografen Bristol; tänk vad man kan minnas). Det är skäl att minnas att 70-talet var tiden före hemmavideo: ville man se Bond var det bara att vänta på premiären av en ny film, eller på att någon kvartersbiograf visade en gammal Bond-film eller ordnade en s.k. Bond-Festival (det skedde oftast på Bio Kent, i min nuvarande stadsdel Munksnäs, i Helsingfors).

Mitt stora intresse ledde till att jag även i rask takt läste alla Ian Flemings böcker (och senare John Gardners uppföljare), och köpte en massa filmböcker om James Bond. Min kunskap om hela utvecklingen, mytologin och fenomenet är alltså på hyfsad nivå. Som så många andra har jag idag alltså nästan ett livslångt förhållande till filmerna, karaktärerna och skådespelarna. Det hela kulminerade förra året i att jag skrev den svenska textningen till Skyfalls biografversion här i Finland.

På hemmavideo startade det i tiderna med Betamax (VHS var inte stort ännu) någon gång i början av 80-talet. Det kändes sensationellt på den tiden. Överföringarna var dock (som var brukligt på den tiden) alltid pan-and-scan, d.v.s. endast en bråkdel av originalbilden syntes på en gång i rutan (tv-rutorna var på den tiden 4:3, i motsats till filmernas 2.35:1). Undantaget utgjorde Connerys tre första filmer och Roger Moores två första, som alla filmades i 4:3.

De anspråkslösa överföringarna och hemmavideoteknikens begränsningar (speciellt ljudet, innan HiFi-spåren kom) gjorde förstås att upplevelsen inte blev speciellt bra. Det skulle räcka ända till DVD-eran, d.v.s. slutet av 1990-talet, innan man kunde erhålla versioner som ens närmelsevis hade att göra med biografupplevelsen. Jag köpte med andra ord alla Bond-DVD:n precis då de kom ut, specialimporterade från Storbritannien, och utan textning.

Då Blu-Ray slog igenom som distributionsformat visste jag att Bond-filmerna hör till dem jag köper om, trots att DVD-versionerna hade hygglig blidkvalitet och massa fint extramaterial. Inte bara möjliggör Blu-Ray bilder i HD-kvalitet, utan oftast gör ju producenterna dessutom en ny överföring från film- eller negativelementen, så att slutresultatet blir så bra som möjligt.

När det gäller Bond-filmerna hade produktionsbolaget Eon dessutom (redan innan det fanns HD-distribution på Blu-Ray) överlåtit restaureringen av Bond-filmerna till Lowry Digital, som skannat dem i 4K från kameranegativen.


Lite om Lowrys och MGM:s restaureringsprocess.

Idag går det alltså att köpa alla 23 filmer i restaurerade Blu-Ray-versioner. Alla ser bättre ut tack vare de nya skanningarna (Quantum of Solace är delvis digitalt filmad och Skyfall helt digitalt filmad).

Att se de tidiga Bondarna i de här versionerna är rakt av sensationellt. De ser inte längre ut som ”gamla” filmer, utan som filmer filmade idag, där handlingen råkar vara förlagd till 1960- eller 70-talet. I själva verket kan vi idag se dem på hemmabio i långt bättre versioner än någonsin på bio då det begav sig, eftersom filmkopiorna efter några visningar blev skrapiga och dammiga, och den mekaniska filmprojiceringen bidrog med hoppiga och ryckiga bilder.

De tidiga filmerna och Roger Moores första filmer, alla filmade i 4:3, är på Blu-Ray beskurna till 16:9. Några purister har protesterat mot detta, men det är helt ok – det är en vanlig beskärning också i biografvisning, och filmmakarna har tagit det i beaktande redan vid inspelningen. Eftersom HD-versionerna nu är överförda från kameranegativen innebär det inte heller något störande korn i bilden, eller en "blow-up" effekt.


Bond på Blu-Ray är ett måste för alla Bond-fans. Har man en tidigare DVD-samling, så skall man åtminstone köpa de tidigaste filmerna, kanske fram till slutet på Roger Moore-eran. Individuellt har jag nu hittat dem i butikerna för under 10 euro styck: ett fullständigt fenomenalt erbjudande med tanke på allt fantastiskt extramaterial som skivorna är fulla av.

Läs även: Mina favortfilmer i serien.

lördag 30 mars 2013

The Fifth Element (1997)

The Fifth Element, i regi av Luc Besson, hör till den undergenre av Science Fiction som jag vanligtvis inte gillar; en slags seriemagasins-fantasy-kitch med helt överdrivna karaktärer (nästan karikatyrer), och främmande "raser" med orealistiska, groteska utseendeen. Blade Runner (som jag skall återkomma till) kunde vara ett exempel på motsatsen.

På något sätt lyckas Fifth Element ändå fascinera. Det kan bero på skådespelarna. Bruce Willis passar ju alltid i rollen som den osannolike hjälten, som av en slump kastas in i händelsernas mitt. Supermodellen Milla Jovovich gör en bra prestation som den sårbara Leeloo, som beövs för att rädda världen från - ja, det är inte alldeles tydligt, men något farligt är det (och det onda har dessutom benägen hjälp på Jorden). Ian Holm, som vi senare minns som Bilbo i  Sagan om Ringen, spelar en präst som för handlingen framåt och sköter en stor del av det som på engelska kallas exposition (d.v.s. förklarar för tittarna vad som pågår).

Kompetent produktion och effekter, även om jag (med åren) börjat får lite problem med orealistiska grejor som flygande bilar, ljud i rymden o.s.v. Kanske jag vill ha allt mer Science än Fiction, i min Science Fiction.

Region 1 DVD, flipper med 16:9 (effektiv 2.35:1) på ena sidan och 4:3 på andra. Inga extras att tala om. Skaplig överföring, den senaste Blu-Rayn har enligt rapporterna dock helt överlägsen bild.

söndag 3 mars 2013

Banbrytarna Final Fantasy (2001) och Avatar (2009)

James Camerons Avatar blev inte bara en av de största science-ficton-framgångarna någonsin, utan  faktiskt också den största filmframgången någonsin, mätt i biljettintäkter. Såhär i efterskott börjar man ändå fråga sig varför.

Tekniskt kändes Avatar vid premiären ny och fräsch, och visst imponerar de datorskapade miljöerna fortfarande. Men den simplistiska storyn håller inte speciellt bra, och det leder även till att scenerierna börjar kännas ganska cartoonish redan andra gången man ser filmen.

En ny generation biopublik höjde Avatars teknik till skyarna (filmen belönades med Oscar för Best Art Direction, Best Cinematography och Best Visual Effects), men det var ju inte första gången live action kombinerades med datorgrafik, eller första gången en stor del av filmens roller var bemannade med datorskapade figurer. Redan 2001 gjorde Final Fantasy - The Spirits Within historia med att vara den första filmen med helt datorskapade människor i rollerna. Det finns också en hel del andra intressanta paralleller mellan Final Fantasy och Avatar. Men vilken av filmerna håller alltså flera genomtittningar?


Både Final Fantasy och Avatar börjar med att en skyttelfarkost landar. Final Fantasy överst, Avatar underst.
Jag såg Avatar första gången på biograf i 3D-version. Det var onekligen imponerande. Man kände sig faktiskt transporterad till en ny och annorlunda värld - det kändes som om Cameron på riktigt åstadkommit något intressant. Nu såg jag filmen hemma på Blu-Ray, och det efter att ha läst även några kritiska omdömen. Främst blir man kanske idag irriterad på två saker: den simpla Pocahontas-storyn och de klichéaktiga, endimensionella karaktärerna.


Likheter? Den manliga huvudpersonen i Avatar överst, och i Final Fantasy nederst.
Många ville 2009 se någonslags samhällskritik i vissa av Camerons repliker, och visst finns här och där kanske ett litet nyp mot USA:s Shock and Awe-doktrin, men i grund och botten finns även hos Cameron en stark övertgelse om att även lösningen på alla problem kommer från precis samma adress: de enkla infödingarna räddas i slutet nämligen av den vite mannen: överlöparen som blivit kär i en av infödingarna.

Hela Vietnam-ikonografin med tuffa helikoperpiloter och maskingevär i dörröppningarna börjar också känna lite trött - liksom hela techno-macho-rekvisitan med mekaniserade walkers och andra stora maskiner (som i filmen visserligen hör till den ”onda” sidan, men som ändå mycket beräknande finns med för att tillfredsställa techno-nördarnas vildaste drömmar om oinskränkt teknisk makt över naturen och andra människor).

Mest störs jag vid en ny genomtittning av det som alltid stör mig i science-fictionfilmer: då science-biten inte håller. Till exempel: Virtuella, genomskinliga pekskärmar. Det ser förstås futuristiskt ut, men de skulle förstås vara fullständigt opraktiska. Det är intressant att även Final Fantasy också använder sig dessa.


Löjliga och hopplöst opraktiska, genomskinliga, virtuella pekskärmar. Final Fantasy överst, Avatar underst.
Flygande berg? På ett begränsat område på planeten Pandora (där Avatar utspelar sig) finns det flygande berg. Ser spännande ut, och denna Flux vortex kunde kanske motiveras och accepteras som någonslags omvänd gravitation (i Camerons manusnoter hänvisas till starka magnetiska störningar). Hur magnetism skulle få ett helt berg att flyga sägs inte - inte heller tycks magnetismen eller den omvända gravitationen påverka något annat fysiskt objekt (t.ex. helikoptrarna som flyger genom området).
På tal om gravitation: tänk att Pandora råkar ha exakt samma massa som Jorden, så att tyngdkraften är precis den samma. Ett resultat av detta otroliga sammantäffande är förstås att människorna kan röra sig framför kameran helt naturligt. Inget nytt förstås när det gäller sci-fi.

Djur- och naturlivet (för att inte tala om humanoiderna) på Pandora är inte av denna världen, precis som man kunde vänta sig. Eller är de det ändå? Växterna och djuren är just så "exotiska" att vi "förstår" att vi nu är på en annan planet, men vad är sannolikheten att livet på en planet i ett annat solsystem skulle utvecklas så snarlikt vårt? Eller att "infödingarna" inte endast använder pilbågar precis som "våra" infödingar, utan också begagnar sig av stridsrop som låter som indianerna i en västernfilm från 50-talet? Eller att de ens råkar ha talorgan som våra, så att de behändigt fått möjlighet att lära sig engelska i någon "skola" som en av vetenskapsmännen från Jorden startat på Pandora? Camerons naivitet återspeglas också i den romantiskt-antropologiska uppfattingen om att ”vildar” automatiskt har en förmåga att nå en spirituellt högre ”sanning” och ”koppling” till det naturliga och ”äkta” än vi ”tekniska” människor. Och måste de blå Na'vi vara så genomtänkt, Disney-aktigt söta med sina stora ögon?

Stereotypa rollfigurer i både Final Fantasy (överst) och Avatar: den lätt butchige, men dock feminina kvinnliga soldaten.
Efter alla de här störande grejerna kändes ett återseende med Final Fantasy - The Spirits Within betydligt mer intressantare. Filmen blev trots sin banbrytande teknik inte någon enorm framgång då den släpptes 2001. Främst berodde det på att storyn byggde på den japanska dator- och konsolpelserien Final Fantasy och innehöll en hel del element som kändes lite främmande för en vanlig västerländsk publik (säkert tack vare det japanska manuset, de japanska prodcenterna och den japanske regissören). Detta trots att rollernas röster gjordes av kända amerikanska skådespelare.

I filmen har Jorden invaderats av utomjordingar, men de är inte fysiska varelser utan någotslags andeväsen. Storyns spänning kommer, liksom i Avatar, från skillnader i inställning till, och bemötande av denna främmande art när det gäller två grupper: vetenkapsmännen och militären. I Final Fantasy finns även en koppling till Jordens andliga "själ" Gaia (infödingarna i Avatar har en koppling till sin planets "moder", Eywa). Det var nog dialogens hänvisningar till andar, själar, spöken och demoner som skrämde bort den västerländska publiken. Hos oss är det ju intressant nog tillåtet (och på sina håll nästan obligatoriskt) att tro på övernaturliga väsen och liv efter döden - men att en sådan möjlighet skulle få några fysiska uttryck vill vi helst inte ha att göra med.


De heldigitala Dr Aki Ross (Final Fantasy) och Neytiri (Avatar) var tänkta att åberopa den nördigare biografpublikens våtaste drömmar.
Också Final Fantasy gör några science-missar: andeväsendena rör sig genom fasta konstruktioner och genom jordytan för att komma åt att suga ut själarna ur människorna, men åndå går det att skjuta på dem med något slags fysiska vapen. Ibland rör sig andarna även "med fast mark under fötterna" och flyger precis som om luften skulle göra motstånd. Inkonsekvent. Filmen målar också upp (liksom Avatar och en lång rad andra science-fictionfilmer) en framtidsvision med enorma byggnader, konstruktioner, maskiner, rymdskepp, städer etc, utan att vi får veta med vilka energiresurser de byggts eller drivs. Tydligen hittar mänskligheten inom kort en ny, billig och outsinlig energikälla. Jag vet ju att det är fråga om fantasi, men då jag på senare tid blivit mycket intresserad av energifrågor har jag börjat ställa de här frågorna.

Det här är ändå ganska små brister. Karaktärsutvecklingen och en story som inte följer sedvanlig mall gör att Final Fantasy idag är en intressantare bekantskap än Avatar, och att de datorritade personerna ironskt nog känns mer riktiga och påtagliga än det alltför stereotypa persongalleriet i Avatar. Speciellt Dr Sids gestalt, med Donald Sutherlands röst, känns riktigt mänsklig.

Och trots att datorgrafiken förstås gjort stora framsteg under åttaårsperioden mellan Final Fantasy och Avatar så är Final Fantasy med sin desaturerade färgskala på många sätt visuellt mer spännande än den gröna djungeln på Pandora, som snabbt blir repetitiv.


Avatar: 2D Blu-ray utan extras. Snygg bild, bra surroundljud.
Final Fantasy: Netflix HD, men hårt komprimerad bild, dock skapligt ljud.

söndag 17 februari 2013

The Matrix (trilogin) (1999-2004)

Återsåg Matrix-trilogin. De här filmerna hör tyvärr till den sorten där man första gången tycker de är riktigt bra (speciellt den första filmen), men som tyvärr inte håller så bra efter flera genomtittningar. De saker som första gången kändes filosofiskt intressanta, och de händelser som på något sätt kändes plausibla, blir vid närmare eftertanke inte så bra alls, nästan löjliga. Det håller helt enkelt inte.



Vi tar det som är bra först:
  • Upplägget är bra (och klassiskt): Det som vi tror är vår verklighet är egentligen en virtuell maskinskapelse. En av de bästa scenerna i filmen är då Neo (Keanu Reeves) återser sin gamla verklighet, och ser på världen ”med nya ögon” genom bilfönstret. 
  • Skådespelarprestationerna är bra, några lysande (speciellt Hugo Weaving som Agent Smith). TIll skillnad från många andra har jag alltid tyckt att Keanu Reeves är en helt kompetent skådis. Här passar han riktigt bra.
  • Det visuella funkar. Matrix-sidans svagt gröna kuslighet, vagheterna, deja vu-upplevelserna etc. De visuella effekterna var på sin tid banbrytande – senare blev förstås bl.a. ”bullet-time” överanvänt.
Sedan:
  • Den helt grundläggande idén är löjlig. Maskinerna har tagit över, a la Terminator. Ok, det kan jag gå med på. Men att människorna utnyttjas som maskinernas ”energikälla” är helt åt pipan. Människan är en energisänka, d.v.s. ”drar” mycket mer energi än vad hon kan emittera som värme, t.ex.
  • Men låt oss strunta i det fysikaliska faktumet (det är ju ändå science-fiction). En fråga kvarstår ändå: för vad behöver maskinerna "The Matrix”? ”Energikällorna” kunde ju bara hållas i en individuell koma i all evighet.
  • Men låt oss strunta även i den lilla detaljen. Kvarstår ännu:
    • Kopplingen mellan verkligheten och Matrix: Spikar i bakhuvudet, telefoner? Verkligen? Hur funkar det egentligen? Överföringen ackompanjeras visserligen alltid av något tekniskt svammel och digitala effekter på skärmar – vill man så kan man kanske ”acceptera” det.
    • Till vad behövs hela Kung-fu-skiten? Vapen tycks ju också funka på Matrix-sidan? Fast varför kastar de alltid bort vapen vars magasin är tomma? Var de onödiga från början? Vissa vapen tycks ändå ha outtömbara magasin.
    • Hur kan skadorna på Matrix-sidan påverka verkligheten (t.o.m. så att någon dör)? Det förklaras aldrig tillfredsställande.
    • Om huvudpersonerna vill frita människor som ligger i sina "pods", varför gör de det inte direkt? Varför måste det ske via Matrix?
    • Varför måste Morpheus klä sig i fotsid läderrock på Matrix-sidan (och Neo i någon opraktisk, fotsid grej i film 2)? Det udda utseendet avslöjar ju dem genast. Ser ut som om man hamnat på någon geek-konferens.
    • Huvudpersonerna kör omkring i en tekniskt komplicerad och stor undervattens- och underjordisk, flygande farkost. Vad är deras energikälla? Jag vet, jag vet, det är sci-fi, men i det ordet ingår science. Idén i sci-fi är att saker skall vara någorlunda vetenskapligt hållbara - och det stör mig oerhört när saker inte stämmer. (Allt detta blir bara värre i del 2 och del 3 - en enorm stad funkar under jorden, och den enda förklaringen får vi av en Council member: "I don't know how it works - but I understand the importance of it working”.
Då den första filmen lanserats sökte som väntat en massa skribenter en djupare symbolik i Matrix-historien. Neo (The One) jämfördes (naturligtvis) med Jesus, och storyn jämfördes med Platons allegorier, grekiska dramer och olika religioners filosofisystem. Ser man den första filmens intervjumaterial med filmskaparna, syskonen Wachowski, märker man ändå att inspirationen inte kommit från så högtravande källor, och att det är ganska tunnt med kännedomen om sådana saker. På sin höjd ligger några sci-fi-böcker, en bok av Kevin Kelly, och några grundkurser i psykologi bakom det hela, samt syskonens intresse för Hong-Kong-actionfilmer (Kung Fu:n får sin förklaring). 

Sedan är det en annan sak att skriverierna, som alltså lyfte The Matrix till en intellektuell nivå den inte egentligen alls hade, påverkade produktionen av del 2 och del 3, Matrix Reloaded, och Matrix Revolutions. Då blir också syskonparets intellektuella lättviktighet alldeles uppenbar - de två filmerna, som spelades in samtidigt är på många filosofiska plan ännu sämre; speciellt Matrix Revolutions.

2:an och 3:an lider av främst två saker:
  1. det vanliga Hollywood-syndromet, att man i uppföljaren öser in fem till tio gånger mer pengar i hopp om att skapa en fem eller tio gånger bättre film (eller kanske mer sanningsenligt: i hopp om att den skall hämta in fem eller tio gånger mer pengar.
    På sin höjd blir det ju sen en film med bara fem gånger mer buller och bång. (Exempel: i stället för en Agent Smith rusar 50 eller 100 Agent Smith mot Neo).
  2. att filmskaparna blir så förtjusta i sin skapelse, att de inte märker hur tunnt det börjar bli - att storyn på sin höjd hade räckt till en uppföljare. Kanske de tänkte på pengarna.
Att uppföljarna påverkats av uppståndelsen och reaktionerna kring den första filmen bevisas av att en helt ny bakgrundsstory mitt i allt målas upp - den underjordiska staden Zion (jep - du läste rätt), med ännu mera Jesus-symbolik kring protagonisten Neo (komplett med tillbedjare klädda som de kommit från en scen i The Ten Commandments. Att filmskaparna haft allt detta i tankarna redan då den första Matrix gjordes är förstås lika mycket bullshit som att George Lucas från början tänkt att Star Wars skulle vara 6 filmer.

I Matrix Reloaded får Oraklet en större roll, men rollen går stort åt till det som på engelska kallas  ”exposition” - d.v.s. till att förklara allt det oförklarliga som pågår, så att publiken inte helt skall tappa tråden. Sedan faller allt ihop då oraklet börjar tala om program och källkoden till Matrix, the source. Alla som vet något om programmering ler inombords. 

I uppföljningen finns en ny insider-förrädare. Jag tycker det är ett allt för enkelt sätt att skapa spänning, trots den lilla vändningen på slutet: det visar sig vara Agent Smith, som på något oförklarligt sätt tagit in sig i verkligheten. Biroller har rollnamn som Seraf, och de futuristiska skeppen har andra religiösa eller filosofiska namn. Det är väl tänkt att de som skippat religionshistorietimmarna skall googla på t.ex. vad en seraf är, och därefter dra slutsatsen att något djupsinnigt ligger bakom manuskriptet.

Neo träffar äntligen Arkitekten (någonslags spindelprogram i Matrix), och trots att scenen inneåller några intressanta klipp som skall symbolisera olika val vi gör, så faller den platt på dialogen, som mest består av att filmskaparna lagt in en massa ”svåra” ord i den vetenskapliga och filosofiska mumbo-jumbon - det imponerar på sin höjd en 14-åring.

I Matrix Revolutions får Oraklet sedan lov att försöka förklara allt det som i tittarnas huvud ”doesn't make any sense”, med allt mer invecklade kvasifilosofiska uttalanden, i stil med ”Resultatet av din ekvation söker balans.” Rena gojan. Slutuppgörelsen med Agent Smith som en eld-djävul och den hela datorskapade ”final battle” är bara platt, uttråkande och banal. Hela filmen (och trilogin) slutar sedan till råga på allt med rena Hollywod-sirapen.

I slutet känner man sig alltså lurad. Något som började mycket intressant och spännande går progressivt mot det sämre och sämre. Det bästa som producenterna kunde ha gjort hade varit att begränsa storyn till en uppföljare - och den borde ha varit bättre. Stämningen från första filmens första halva borde ha återskapats, med betydligt färre effekter.



Denna gång:

The Matrix: Blu-ray, basversion, några extras, bl.a. en hygglig dokumentär på två timmar, filmad i mellanskedet mellan film 1 och uppföljarna.
Matrix Reloaded: Special Edition-DVD, två skivor, mycket extramaterial, många dokumentärer.
Matrix Revolutions: Netflix HD via AppleTV, inga extras.