onsdag 5 juni 2002

HISTORIA: Digital film tar över

Som historiska artefakter publicerar jag under samlingsrubriken HISTORIA några artiklar jag skrev för Forum för Ekonomi och Teknik under 2000-talets första årtionde. De visar hur otroligt fort tekniken utvecklas.



Då filmen StarWars II – Attack of the Clones hade premiär i Finland den 16 maj var det en smärre sensation av två orsaker. För första gången visades en film helt digitalt i Finland (bland cirka 90 andra digitala salonger i hela världen), och för första gången visades en film, som dessutom spelats in med helt digitala medel.

Verkställande direktör Jukka Vilhunen på Sandrew-Metronome Finland är nöjd med Finlands första digitala visningar. ”Feedbacken från publiken har varit bra, och många är förtjusta i den skarpa och stadiga bilden.”

Tillsvidare har den digitala versionen körts utan textning, men tack vare en mjukvaru-uppgradering borde en textad version kunna visas då denna tidning utkommer.
Trots de goda erfarenheterna är det hela närmast ett experiment. Vilhunen gör en jämförelse med läget då ljudfilmen kom.

”Att installera ny teknik är alltid dyrt, och i början finns inte mycket material att visa”. Sal 2 i Kinopalatsi i Helsingfors, där den digitala projektorn installerats, får tillsvidare hålla även den traditionella 35 mm-filmprojektorn. Men fördelarna med digital distribution och visning är ändå så stora, att utvecklingen enligt Vilhunen inte går att stoppa. ”Det tar en tid innan alla småbiografer är digitala. Men i de stora städerna talar vi troligen om 7–8 år.”

Tanken att gå på bio och se en förevisning där traditionell film inte används väcker farhågor. Blir det bara som att se på en stor tv? Åtminstone Star Wars-regissören George Lucas är av motsatt åsikt. Lucas menar att bioupplevelsen är precis den samma som förr, och i många fall bättre än med traditionell film, speciellt om även inspelningen skett digitalt. Hans kollega Steven Spielberg har däremot sagt i en intervju att han kan tänka sig digital projektion, men att han alltid kommer att spela in på film, eftersom bilden enligt honom då känns mer levande och organisk.

Och det är också skäl att hålla isär de två egentligen helt separata bitarna av biografupplevelsen: Inspelningen, samt distributionen och visningen. Den största fördelarna med att spela in digitalt är kostnaderna. Att spara digitala bilder på band är billigare än att filma 35 mm film. Dessutom kan man se resultatet genast, vilket ger tidsinbesparingar. Och spelfilmer som ändå nuförtiden skall behandlas digitalt i ”post-production”, kan likaväl spelas in digitalt.

Men också distributionen har stora fördelar att vänta. Att göra tusentals filmkopior av en spelfilm kostar enorma summor (vilket lett till att filmer lanseras under olika tidpunkter i olika delar av världen). Digital distribution kan däremot ske t.o.m. via satellit. Och även visningen, eller på fackspråk, presentationen, blir potentiellt bättre. En digital film får aldrig skrapor och damm, färgerna bleknar inte, utan visning nummer 100 är lika fin som visning nummer 1.

Motståndet mot en helt digital process har i dagsläget mest att göra med den inbyggda trögheten i filmindustrin som under 100 år vant sig med 35 mm film, samt med estetiska frågor och nostalgikänslor. Så ännu en lång tid kommer vi att få se olika kombinationer av inspelning och visning: digitalinspelning visad med traditionell film eller tvärtom, heldigital inspelning och visning, eller traditionell filminspelning och visning.



För att den digital upplevelsen skall bli så filmlik som möjligt, utvecklade Sony och Panavision för StarWars-inspelningen en digital kamera, som bandar bilderna precis som en filmkamera – 24 bilder i sekunden, och utan den ”interlacing”, som vi vanligen förknippar med en traditionell tv-bild. Upplösningen är också mycket högre än i vanliga videokameror (1920 x 1080). På det sättet ger bilden den upplevelse vi förknippar med traditionell film. På bilden Sonys HDV-900, som användes i modifierad form redan för vissa scener i den förra StarWars-filmen.

Den digitala visningen i Helsingfors sker med Barcos DP-40 projektor. Projektionstekniken är baserad på Texas Instruments DLP-teknik, den mikrospegelteknik som redan en tid funnits i vanliga dataprojektorer i mötesrummen. I systemet lyser en stark lampa på en halvledare bestående av miljontals mikrospeglar, vars bredd är en femtedel av ett hårstrå. Speglarna reflekterar ljus tusentals gånger i sekunden enligt den singal som sätts in. I de nya digitalbiografsystemen använder man tre separata mikrospegelsystem, en för varje delfärg.


Mikrospeglarna är verkligt små. Som jämförelse benet från en myra.