lördag 6 juni 2015

Interstellar och 2001 - likadana klassiker?

VARNING! Vissa kommentarer nedan kan tolkas som spoilers. Se helst båda filmerna innan läsning.

Köpte nyligen Interstellar (2014) på Blu-ray, och kunde glatt konstatera att Science Fiction inte är en utdöd filmgenre. Det var mycket uppfriskande att se en SciFi-film där man strävat till att Science-delen är så bra och trovärdig som möjligt – en aspekt som med åren börjat bli allt viktigare för mig. Glädjande också att märka att filmen tydligen blev en biografsuccé – att publiken även vill se annat än superhjältar, mekaniska monster, explosioner och ändlösa, avtrubbande digitala effekter. Publiken tycks alltså även idag tilltalas av lite djupare filosofiska funderingar kring mänsklighetens framtid och existens (och dessutom i lite långsammare tempo). Hatten av alltså till regissören Christopher Nolan och hans producent/fru Emma Thomas för att de satsat på renodlad, tankeväckande Scifi.


Många har förstås genast placerat Interstellar i klass med Stanley Kubricks mästerverk 2001 (1969), och det stämmer att man bra kan jämföra de två filmerna – även Nolan nämner 2001, tillsammans med Blade Runner (1982) och Contact (1997) – som faktist i hög grad är inne på samma tema som Interstellar – som sina största inspirationskällor. Jag tycker ändå det är orättvist mot både Interstellar och 2001 att placera dem på samma piedestal – det finns ändå många skillnader, trots att båda kan sägas befatta sig med liknande teman och handlar om en resa långt ut i rymden, mot något okänt.


En sak har filmerna definitivt gemensamt: en strävan till vetenskaplig noggrannhet. Det som vi ser på duken skall inte vara omöjligt, även om det i vissa fall kan anses osannolikt eller på gränsen till otroligt. En bra kontrast till detta är storsuccén Gravity, som ur vetenskaplig synvinkel var rena smörjan. Detta till trots hittar den noggranna tittaren förstås ”förbrytelser” mot noggrannheten, både i Interstellar och i  2001. Och som vanligt rör det sig främst om att protagonisterna agerar ologiskt, vilket speciellt gör sig gällande efter flera genomtittningar. Men varje filmskapare måste förstås även ha lite ”poetic licence” - annars kan man knappast skapa en njutbar film. Det är ju ändå inte dokumentär man sysslar med inom Science Fiction.

Egentligen är det bara på punkten vetenskaplig noggrannhet man kan säga att de två filmerna ”liknar” varandra. Kubricks 2001 är för sin del förstås en fullfjädrad ”Kubrick”, med allt vad det hämtar med sig, som till perfektion gjorda bildkompositioner och långa, helt tysta tagningar och avsnitt. I tillägg har2001 förstås idag status av en mycket intressant ”omvänd” tidsmaskin i den bemärkelsen att filmen för oss visar hur man år 1969 tänkte sig att år 2001 – den dåtida framtiden – skulle te sig. Mycket fick Kubrick och hans vetenskaplige konsult och manusförfattare Arthur C. Clarke alldeles rätt (bl.a. ser man ett par Ipad-liknande plattor i filmen). Det enda stora misstaget de gjorde (vilket även Clarke erkände på 80-talet) var att de inte räknade med den tilltagande miniatyriseringen. Det som Clarke och Kubrick föreställde sig att en gigantisk, ensam dator skall ta hand om, sköts idag av flere, mycket mindre datorer.

Å andra sidan tycker jag 2001 inte alls känns speciellt daterad på grund av att den ensamma datorn HAL spelar en så stor roll (eller tar så stor fysisk plats). HAL med sin artificiella intelligens är ju fortfarande totalt överlägsen dagens försök på det området. Och även gällande bemannade rymdfärder har vi ju tagit ett stort steg bakåt sedan 2001 gjordes – så än finns det alltså massvis intressanta och träffande framtidselement i 2001. Har du inte sett den, rusa ut och köp den, och se den på en stor skärm och med tillräckligt bra ljudanläggning.


Sen är ju 2001 en mycket mer mystisk film än Interstellar. Där Interstellar på amerikanskt vis känner sig tvungen att erbjuda en ”förklaring” i slutet, lämnar 2001 oss helt i sticket. Slutscenernas montage i 2001 blir mycket otillfredsställande för en ”vanlig” publik (ifall de ens orkar fram till slutet), vana som de är vid till exempel actionfyllda Star Wars eller Star Trek. I slutet på 2001 kan vi egentligen långt själva bestämma vad som ”sker” inför våra ögon.

Intressant nog ligger uppföljaren 2010 (regisserad av Peter Hyams) från år 1984 (även den baserad på Arthur C. Clarkes bok) betydligt närmare Interstellar i narrativ stil. Vi får en slags förklaring – även om Monoliten, dess ursprung och dess sätt att verka och påverka förblir ett mysterium. (Intressant även hur 2010, som en längre tid kändes lite passé med sitt kalla kriget-bakgrundstema, i skrivande stund åter känns aktuell då USA och Ryssland igen står ställda mot varandra.)

Då jag hörde att Interstellar var regisserad av samma Christopher Nolan som gjort den senaste Batman-trilogin blev jag orolig. De filmerna har jag nämligen mycket svårt att se utan att vrida mig pinsamt (eller skratta) åt de uppenbara och töntiga emotionella klichéerna, det kvasifilosofiska bullshit-snacket, allt ”djup”, och allt ”mörker”. Eller bara Batmans hesa, förställda röst. De filmerna var som filosofiska projekt fullständigt värdelösa (liksom alla superhjältefilmer, vilket jag skall återkomma till en dag), men tydligen hade jag glömt Nolans Memento (2000), som ju visar att Nolan kan skapa briljanta saker. Och glädjande nog går Interstellar helt fri från kvasifilosofiskt struntprat, och håller på det sättet benen på Jorden genom hela filmen. Visst finns det ett starkt stänk av sentimentalism som Nolan inte kan låta bli att föra in även i Interstellar, men åtminstone blir det åtminstone inte sirap – fast vi ibland är snuddande nära Robert Zemeckis (Contact) tårögda stilgrepp. Och det går ju inte ens att undvika i Interstellar, där familj/farväl/svek/återseende egentligen är ett av filmens huvudtema. Noteras bör dock – som ännu en avgörande skillnad mellan Interstellar och 2001 – att Kubricks film är TOTALT fri från denna sorts spelande på våra själssträngar. Inga ”tear-jerkers” där inte.

Tekniskt är Nolan en traditionalist, och valde att spela in Interstellar på 35 mm film i anamorfiskt format (Cinemascope), och vissa scener på IMAX 70 mm film. (För min artikel om traditionell film vs. dagens digitala film, klicka här). Nolan valde också att göra så få digitala effekter som möjligt, och i stället utnyttja modeller och mekaniska effekter. Skådespelarna agerade även sällan framför en anonym green screen, utan de episka bakgrunderna projicerades digitalt bakom skådespelarna – lite som Kubrick då han använde front projection under inspelningen av 2001 år 1969. Det blev även smärre uppror i distributionskedjan då Nolan även insisterade på att premiärvisa filmen traditionellt med en ”limited release first-run” på traditionell film – och biograferna som redan installerat heldigitala projektorer fick gräva fram de gamla mekaniska projektorerna ännu en gång.

Men Nolans idé är inte alls dum. De tekniska valen placerar genast Interstellar i samma "gäng" som 2001 och Blade Runner. Och det är inte bara så enkelspårigt som att säga att de filmerna hänger ihop visuellt – det är också nämligen så att skådespelare agerar annorlunda då de har en omgivning att spela emot. Det kan ibland vara en subtil skillnad, men alla som sett George Lucas Star Wars-prequelfilmer vet hur styvt och stelt det kan bli i green screen-kulisserna, låt vara att de filmernas erbarmliga manus och dialog minnsann också bidrog till träigheten och longören.

Skådespeleriet i Interstellar är för övrigt solitt hela vägen igenom, och jag hör dessutom till dem som alltid gillat Matthew McConaughey (huvudroll även i  Contact). Även resten av gardet med Anne Hathaway, Jessica Chastain, Michael Caine, Matt Damon och John Lithgow (som förekom även i 2010) gör bra ifrån sig. Händelserna är ibland ganska hisnande, men människorna i Interstellar känns hela tiden som om de var gjorda av kött och blod.

Musiken spelar en enorm roll för den stämning en film skapar, och även här skiljer sig Interstellar och 2001 ordentligt. Interstellars musik är komponerad av Hans Zimmer, och är intressant nog mycket mäktig utan att bli pompös, och dessutom med några mycket vackra lugnare teman. Det ger en koherent fond till händelserna, medan Kubrick fyllde sin film med existerande tonsatt musik. Inledningen med Richard Strauss musikversion av Also Sprach Zaratustra blev en ikon, man kunde se rymdskepp "dansa" till Johann Strauss d.y:s An der schönen blauen Donau, och slutscenerna ackompanjerades av Györgi Ligetis atonala kompositioner.  Sillsallad? Märkligt nog inte, Kubricks val "sitter" riktigt bra, och förtar inget av stämningen, inte ens om musiken för tittaren är bekant från förr.

Når Interstellar alltså lika högt som 2001? Som sagt är det inte riktigt ärligt att försöka jämföra filmerna på det sättet. Kanske man hellre borde säga att även Interstellar har alla förutsättningar att bli en riktig klassiker. Jag tycker det är intressant att alla mina drömmar natten efter att jag såg filmen hade – om inte samma tema – så åtminstone samma stämning som i Interstellar. Det är minnsann inte alla filmer som påverkar mig på det sättet.

söndag 7 december 2014

Tekniken har åter gått framåt: nu gäller Ultra HD och 3D

Jag köpte en ny LG-skärm, och av en slump för exakt samma summa som min förra HD-Ready 42-tums plasma från år 2006. Men visst har utvecklingen gått framåt. Nu blev det en 3D Ultra HD-panel på 55 tum.
Första intrycket: en flexibel och bra skärm, 3 HDMI-ingångar, en komponentingång (hurra: min gamla regionfria DVD-spelare kan kopplas) samt tuners för alla moderna HDTV-sändningar: DVB-T2 både från luften och kabel, samt en satellit-tuner.

Prestanda är imponerande: Trots att experter säger att en UHD-panel, med 4 gånger bättre resolution än normal HD, egentligen är onödig på normala tittavstånd med allting som är mindre än 80 tum, är den subjektivt upplevda bilden slående bra. Speciellt efter att man gjort en lätt kalibrering och stängt av alla ”förbättrare” som till exempel tru-motion. Tru-motion interpolerar nya frames mellan programkällans 25, 24 eller 30 bilder i sekunden, för en overkligt ”realistisk” bild, där till exempel spelfilms temporalitet liknar den man är van vid när det gäller video. Det är en mycket märklig upplevelse att se på Gone With the Wind och uppleva den som en ”live tv-sändning”. Lite svårförklarat, och gäller förstås i dagsläget kanske bara oss purister.

Tv:ns elektronik är mycket bra, även DVD-resolution eller SD-TV på ynka 720×576 skalas upp till 3840×2160 förbluffande bra; man får lust att inte bara titta igenom sin Blu-ray-samling, utan även utvalda DVD-filmer. Och Blu-ray, tv eller nätsändningar på 1920x1080 ser helt enkelt fantastiska ut.



Jag hade inte väntat mig att bli så entusiastisk över 3D – hade bara gamla goda Creature of The Black Lagoon (1954 - från den allra första 3D-boomen) i samlingen, men det blev verkligen förvånansvärt roligt att se en stereoskopisk film. Min gamla Playstation 3 fick plötsligt ny användning som 3D-spelare, och det visade sig att även rätt många Playstationspel hade 3D-möjlighet. Bara en gimmick? Kanske ändå lite mer än det, speciellt då 3D:n verkligen funkade, utan störande fel. LG:s 3D-system, med lätta (och förmånliga) polaroidglasögon (till skillnad från andra tillverkares "blink"-lcd:er) är vilsamt, och tröttar inte ut ögonen. Ganska fort åkte jag ut för att köpa en annan 3D-film. Jag ville dock i testsyfte inte bränna 30 euro på en ny Blu-ray, men hittade sedan den härliga Schwarzenegger-rullen Predator från 1987 i omgjord 3D för 16 euro, som jag länge saknat i min filmsamling.  Även den förvånansvärt effektiv i 3D, även som konvertering från ursprunget i 2D. (I förpackningen ingår även originalversionen i en visserligen rätt illa omtyckt HD-transfer till MPEG2).


Lustigt nog vill man gärna knäppa på tv:ns specialtricks som tru-motion då man ser 3D – det förhöjer på något ytterligare sätt den ”realism” som 3D erbjuder. En stor fördel med en Ultra HD-skärm är att 3D-filmer kan visas i Full HD. Där vanliga Full HD-skärmar är tvungna att halvera den vertikala resolutionen för att visa två helbilder samtidigt (åtminstone i system som LG:s polaroidiserande 3D-system), kan en UHD-panel visa båda delbilderna i full resolution – alltså den HD-resolution som tillsvidare är standard på blu-ray.

Tv-skärmarnas ljud har förstås lidit av den utveckling som skett sedan år 2006. I en skärm med så tunna kanter som den nya LG:n finns helt enkelt inte plats för riktiga högtalare. Så tv:ns inbyggda ljud är både tunnt och burkigt. Lösningen blev att köpa ett par AudioPro Addon Five-aktivhögtalare, och koppla dem till hörlursuttaget. Nu ger de ett fylligt ljud vid normal vardagstittning, medan surround-systemet kopplas i vid behov. Lustigt nog kopplar LG:n bort alla ekvalisationsmöjligheter då man utnyttjar denna möjlighet, men en rak frekvenskurva ger i och för sig ett ofärgat och neutralt ljud med tilläggshögtalarna.

Jag har valt att inte utnyttja de inbyggda apparna för till exempel Netflix eller Youtube. När man utforskar de här möjligheterna (och andra kanaler som LG erbjuder) blir man lite skrämd av alla de ”Privacy Policies” och ”User Agreements” man borde godkänna: bland annat börjar LG då samla in och lagra information på exakt vad man sett på och hur länge, och detta dessutom i kombination med tv:ns nätadress och ens personliga inloggningsuppgifter. Tack, men nej tack! Netflix tar jag då hellre via min Apple TV. Visst, Netflix och Apple följer förstås med exakt vad jag tittar på, men i LG:ns fall är det hela så vagt formulerat, att det förblir oklart om tv:n (efter att man godkänt ”avtalet”) även följer med vad du ser på på till exempel ”normala”, markbundna sändningar. Angår inte er, säger jag.

Faktum är förstås sedan att någon Ultra HD-programkälla tillsvidare inte finns, förutom några snuttar på Youtube och något som tydligen är på väg från Netflix. Så hittills har det inte gått att ens experimentera när det gäller panelens riktiga resolution. Frågan är också hur UHD-material skall fås in på skärmen. Alla mina apparater ger som mest ut 1080p, så då skulle det  väl då bli fråga om tv:ns inbyggda appar, med sina rätt så dubiösa villkor gällande den personliga integriteten.

Likaså gäller att det för tillfället ännu inte finns någon slutlig UHD-standard, de tekniska specifikationerna för Ultra HD är fortfarande helt öppna. Film- och innehållsmakarna vill nu helst ta chansen att  i den nya standarden öka både programkällornas dynamiska omfång och färgomfång.

UltraHD:s föreslagna färgomfång (yttre triangeln)
jämfört med HD:s  färgomfång (inre triangeln).
En betydande förbättring. 

Båda är i HD-specifiaktionen (från 1990) faktiskt förvånansvärt begränsade, och nära de gamla analoga tv-specifikationerna från 40 och 50-talet, medan till exempel digitalbio gått långt vidare. Så man får hoppas att den nya skärmen kan uppdateras när standarden är på plats. och att det börjar finnas programkällor som kan leverera material i de nya formaten. Blu-ray-konsortiet lär ha något i görningen, vilket jag gillar. Jag litar nämligen inte på nätdistribution.

söndag 2 mars 2014

Children of Men (2006)

Gravity (bioaktuell då jag skriver detta) är en dålig film främst på grund av så många vetenskapligt omöjliga premisser (inte bara osannolika) att hela storyn blir omöjlig för mig att njuta av. Intressant nog är samma regissörs, mexikanske Alfonso Cuarons, föregående film The Children of Men, en av de bästa Science Fiction-filmerna jag någonsin sett. Science Fiction är i och för sig egentligen fel etikett – framtidsdystopi skulle vara riktigare. Kort: I filmens år 2027 har mänskligheten redan i 18 år saknat förmågan att producera barn, och världen har politiskt och socialt barkat helt åt helvete. En "everyman" (Clive Owen) kastas plötsligt in i händelser där han skall se till att en överraskningsvis gravid kvinna med sitt barn skall levereras till ”den goda sidan”.

Filmens största förtjänster: en realistisk framtidsvision (utan glittriga skyskrapor eller flygande bilar), samt genuint spännande scener (det är mycket sällan min puls ökar nuförtiden då jag ser på film). De långa single-shot action-scenerna vann mycket beröm i tiderna, senare kom det fram att de långa tagningarna bestod av flera tagningar som digitalt klippts ihop. Nåja, effektiva är de ändå. Den på sina ställen religiösa ikonografin, budskapet om Hopp (som vissa ser), och övrig symbolism behöver man egentligen inte kommentera så mycket - den ser det, som vill se det. Konstateras bara, att sedan filmen hade premiär år 2006, så har utvecklingen onekligen gått i en ritning som gör att filmens bildvärld känns allt angelägnare.

Clive Owen hör inte till mina favoriter vanligtvis, här har man dok inte placerat honom i en (som jag alltid tycker) obekväm hjälteroll, och då funkar det betydligt bättre. Michael Caine gör åter en roll som Michael Caine, men det fungerar, och även den övriga rollbesättningen är trovärdig och bra.
--
DVD: skaplig bild, inga extras.

tisdag 13 augusti 2013

King Kong - tredje [fjärde] gången gillt?

(Uppdatering 2018: Kong: Skull Island)
De flesta känner till den ikoniska historien om jättegorillan Kong Kong, som terroriserar en i dimmor höljd och för civilisationen okänd ö i Söderhavet, och som tillfångatas för att sedan rymma i New York och gå sitt öde till mötes på toppen av en skyskrapa. Om inte annars så är storyn bekant, eftersom den återberättats redan två gånger sedan Merian C. Coopers och Ernest B. Schoedsacks revolutionerande första film från år 1933 - först i Dino de Laurentis (producent) och John Guilermins (regissör) tappning 1976, och sedast i Peter Jacksons (bl.a. berömd från Sagan om ringen-trilogin) tribut år 2005. Både 1976 och 2005 uppstod också samma diskussion som alltid blir aktuell då en etablerad klassiker återfilmas; är det alls nödvändigt? (Intressant detalj: de direkta uppföljarna The Son of Kong (1933), och King Kong Lives (1986) har nästan helt fallit i glömska, och blev aldrig några kassasuccéer.

Rent kommersiellt och även ur filmteknisk synvinkel kan man förstås hävda att en god story med så många år på nacken som King Kong (1933) med jämna mellanrum måste återfilmas för en ny publik. Ändå får man hoppas att även en nyare publik, uppvuxen med digitala effekter och flerkanalsljud, tar lite sig tid och bekantar sig med originalet – kanske i form av den fint restaurerade Blu-ray-versionen. King Kong var nämligen en riktigt banbrytande sensation i tiderna, och mycket av charmen finns kvar, även om effekterna inte så att säga är ”trovärdiga” längre.

Producerad under den ekonomiska depressionens värsta år blev King Kong med sin eskapism en kassasuccé av enorma mått. Den tilltalade biopubliken av främst två orsaker: Storyn som i sin mest grundläggande aspekt handlar om människans förhållande till naturen (och kanske också om djuret i människan), samt förstås det tekniska förfarandet, som i tiderna var lika överraskade och häpnadsväckande som då Jurassic Park år 1993 bländade publiken med sina datorskapade dinosaurier. Willis O'Brien hette mannen som i King Kong perfekterade stop-motion-animationen, där dockor med rörliga leder steg för steg, ruta för ruta, animeras. O'Briens animationer kombinerades sedan på ett förbluffande lyckat sätt med en mekanisk arm i King Kong-storlek, en rörlig halv-torso i mindre storlek, och live-action-bilderna med levande skådespelare.

Dagens tittare måste förstås koppla loss från det tekniska uförandet: filmtricken är för dagens publik uppenbara och grova – likaså är kameraarbetet och skådespelandet i dagens ögon fårstås lite styltigare än vad vi är vana vid. Men lyckas man komma över dessa trösklar är filmen precis lika underhållande som år 1933. Tempot stannar aldrig av – där t.ex. Peter Jacksons 2005-version på sina håll känns lite långrandig går King Kong från 1933 framåt med expressfart, då filmskaparna inte haft behov av att skapa en episk film, vilket Jackson tycks ha i alla de filmer han gjort sedan Sagan om ringen. Även Max Steiners filmmusik var i tiderna helt banbrytande. Enligt uppgift var tanken först att återanvända gamla musikstycken, men Max Steiner komponerade ett nytt originalverk, och använde bland de första kompositörerna olika ledmotiv för olika karaktärer i filmen. Ljudfilm var en ganska ny företeelse 1933, men alla ”moderna” ingredienser gällande ljudmixning fanns redan på plats för att skapa en njutbar ljudbild: dialog, ljudeffekter och musik.



Originalpostern till King Kong (1976)
visar en slutscen med en alltför stor King Kong,
samt flygplan (i filmen förekommer bara helikoptrar).
Jag återsåg King Kong från 1976 nyligen, då jag kom över en gammal NTSC-DVD på en loppmarknad. Filmen har varit ganska svår att få tag på – enligt uppgift finns nu en Blu-ray-version tillgänglig, men jag har inte ännu sett till den. Filmen, baserad på originalmanuskriptet från 1933, och med Jeff Bridges, Charles Grodin och Jessica Lange i huvudrollerna, är inte alls så puckelryggig och otillfredsställande som jag mindes efter bekantskapen på biograf på 70-talet. (Att filmen är dålig antas nästan automatiskt även i kommentarer på nätet).

I denna version är storyn uppdaterad till 1970-talet, och i stället för att ett filmbolag ligger bakom upptäcktsfärden till den okända ön, är det ett oljebolag som vill utvinna olja som är inititativtagare till resan (filmen gjordes strax efter oljekrisen på 70-talet). Hur en stor ö förblivit oupptäckt i satellitåldern väljer filmen att behändigt hoppa över, men oljeaspekten gör ändå att filmen får förnyad aktualitet idag, då man åter desperat söker nya oljefyndigheter i och med att de gamla sinar. I storyn ingår därmed också ett större, och intressant element av corporate greed än i versionen från 1933.

Effekterna är uppdaterade – men den ambitiösa idén att bygga och använda en mekaniserad modell i riktig storlek av King Kong blev på hälft. Dockan byggdes visserligen till stor kostnad, men såg inte trovärdig ut och användes trots alla miljoner bara i några bakgrundsbilder. I stället har vi en ”man in a suit” som klampar omkring i modellbyggen, en mekansierad arm i riktig storlek, och ett mekaniserat King Kong-ansikte. Det hela fungerar i mitt tycke alldeles ok (och som en intressant detalj: mannen i King Kong-dräkten, Rick Baker, förekommer som en av piloterna i slutscenen av Peter Jacksons film från 2005).

Redan då King Kong från 1976 börjar, känns något mycket bekant. Filmmusiken är nämligen skriven av John Barry (Bond-filmerna, Out of Africa, Dances With Wolves etc etc), och påminner mycket om hans musik till Bond-filmen Moonraker (1979) och The Black Hole (1979). Hans svepande och lätt melankoliska toner är kanske inte riktigt vad Max Steiner skulle ha gillat i action-scenerna, men t.ex. kärlekstemat är riktigt vackert, och som helhet sitter musiken riktigt bra – den för mig, som var med då, effektivt tillbaka till stämningarna i brytningsskedet mellan 1970- och 1980-talet.

Filmen hörde i tiderna till en av de dyraste någonsin (precis som Peter Jacksons version 2005), men blev ingen kassakatastrof, vilket många tror idag. Den gick riktigt hyggligt och spelade in kostnaderna på några år. Jessica Lange som det kvinnliga intresset gör ett hyggligt jobb i sin debutfilm (inte enkelt att spela mot en mekanisk gorillaarm), och det konfliktfyllda utbytet mellan Jeff Bridges naturälskande idealist och den cyniske oljeutvinnaren i Charles Grodins roll är riktigt njutbar.


Peter Jacksons version av King Kong från 2005 är ett mycket ambitiöst projekt, helt baserat på originalmanuset från 1933 (rolig detalj: en scen som spelas in av filmteamet återfinns i filmen från 1933). I bakgrundsmaterialet på Blu-ray-skivan får man veta att King Kong legat nära Peter Jacksons hjärta ända sedan han såg 1933-versionen som åttaåring. Slutresultatet är därmed ett slags tribut till hela King Kong-fenomenet, och Peter Jacksons ultimata version av storyn.

Inte är ju filmen dålig, tvärtom riktigt underhållande, men jag skall lista några saker som stör mig ordentligt, och lyfter ut mig ur storyn:
  • Filmen är onödigt lång. I början får vi visserligen en lite fylligare kontext och bakgrund med depressionstidens New York, men det är egentligen ganska överflödigt. Get to the point, ödsla inte min tid.
  • Med jämna mellanrum använder Jackson ”musikvideoeffekter”, t.ex. plötslig, ryckig slow motion, för att understryka chock och förundran. Det är onödigt, och borde ha skötts med dramatiska medel i stället.
  • Jackson går överstyr med den digitala King Kong, spelad med motion-capture av Andrew Serkis. Kampen med en Tyrannosaurus Rex (och många andra scener i filmen) liknar mera ett videospel. Accelerationerna är dessutom på tok för stora: Naomi Watts rollfigur, som i stridens hetta kastas av och an, hade varit död på några sekunder. Banalt och löjligt, och riktigt uttråkande efter några minuter.
  • Jack Black är kanske inte det mest lyckade valet till rollen som girig filmproducent. Han förmedlar ganska lite av den kallt beräknande cynism som hans företrädare i rollen gör – han förmår mest att se elak och nedrig ut. Han har i olika recensioner jämförts med regissören och skådisen Orson Welles, men det är nog helt utspårat – Black är kort i rocken och kommer med sin pipiga röst inte ens nära Welles dominerande närvaro.
  • Adrien Brody som romantiskt intresse för Naomi Watts känns heller inte riktigt trovärdig, med sin bortkommenhet och fumlighet (som lite oförklarligt övergår i superheroism).
  • King Kong blir alltför antropomorfisk (människolik) i slutet. Skridskoleken med Naomi Watts på isen i Central Park (under en helt oförklarlig paus i jakten på King Kong) är så löjlig så man måste titta bort.
  • Musiken är ok, men inte på samma nivå som i de tidigare filmerna, säkert beroende på att Howard Shore fick foten sju veckor innan premiären, och James Newton Howard kopplades in med en panikartad tidtabell. Speciellt action-scenerna ackompanjeras av rätt oinspirerad Hollywood-partitur. (detalj: i scenen där King Kong presenteras för betalande publik spelar orkestern Max Steiners originaltema från 1933)
Naomi Watts är kanske den största behållningen av hela filmen, i tillägg till den digitala Kong i lite lugnare scener. Hon lyckas förmedla sårbarhet och ömhet även i scener där inspelningsomgivningen till största delen måste ha utgjorts av blåa skärmar. Scenerna med infödingarna på ön är också bättre än i de föregående filmerna. Här är infödingarna minsann inga idealiserade och romantiserade Margaret Mead-figurer, det är blod och inälvor direkt – faran känns riktigt påtaglig i det första mötet. Film som bäst: man transporteras någon annanstans.


Kong: Skull Island (2017), regi Jordan Vogt-Roberts, är inte en remake, utan en reboot, eller en re-invent. Ett ganska vettigt sätt att närma sig storyn än en gång, och vad jag verkligen inte väntat mig: en fungerande och på riktigt spännande film. Borta är Jacksons försök att gör den ultimata tributen till original-Kong från 1933 – nu gäller riktig eskapism, action och spänning. Trots att upplägget alltså inte troget försöker apa originalet, når filmen på sätt och vis längre än Jacksons tribut – filmen känns inte lika distanserad som Jacksons, och jag misstänker att den bättre fängslar dagens publik i stil med hur det lyckades år 1933, än vad övriga försök fått det till.
Intressant är att handlingen är förlagd till tidigt 1970-tal; detta för att förklara varför ön där Kong huserar inte upptäckts tidigare. Detta påminner om upplägget för Laurentis Kong från 1976 som var förlagd i den tidens nutid.
Själva Kong når inte samma huvudrollsstatus som i Jacksons version, vilket är positivt och ökar mystiken – till det yttre påminner Kong år 2017 dessutom på ett trevligt sätt mycket mer om förlagan från 1933 än Jackson monster, som mera påminner om en övervuxen gorilla.
De digitala effekterna har förstås utvecklats enormt under de 13 år som gått sedan Jacksons film, vilket syns. Förutom ett par vatteneffekter var det kanske första gången jag inte stördes och rycktes ut ur handlingen av att de digitala effekterna såg syntetiska ut. Fina grejer.
Skådespeleriet fungerar kompetent, och Samuel Jackson är förstås alltid Samuel Jackson. Roligt även att se John Goodman i en bra all, medan Brie Larson står för dagens kvinnoideal (vilket även passar perfekt in i 1970-talsaspekten): feminin men kick-ass. Tom Hiddleston spelar äventyraren, anti-hjälten, men ännu får vi vänta på en ny Harrison Ford – det blir tyvärr lite träigt och okarismatiskt trots ett gott försök.
Regissören Jordan Vogt-Roberts har på grund av sin ungdom knappast upplevt 1970-talet, men han skapar trots det en någorlunda trovärdig tidsbild, trots att persongalleriet spelar ”modernt” och med ord som känns som dagens jargong. Viktigt är dock att denna "mischmasch" inte alls stör eskapismen. Tydligt är ändå att han för det mesta refererar filmer han sett; han väljer att referera inte bara 1930-talets Kong-original, utan även bland annat Vietnam-ikonografi som Apocalypse Now (1979). Kong: Skull Island är därtill långt inspelad i Vietnam.
Sammanfattat: en värdig och sevärd reboot, tänkt att vara nummer 2 i produktionsbolaget Legendarys och Warners Monsterverse, en filmserie baserad på Kong Kong och Godzilla. Den första filmen var Godzilla (2014). Återkommer med en Godzilla-jämförelse.



King Kong (1933). Universals digitalt remastrerade version (dock ej restaurerad, som Warners DVD eller Blu-ray), inga extras.

King Kong (1976). NTSC-DVD, anamorfisk. Ej restaurerad, men hygglig kopia. Inga extras.

King Kong (2005) DVD Special 2-disc Edition. I extras: Production Diaries, några korta ”dokumentärer” som använder filmens material för att bl.a berätta om New York under depressionsården på 1930-talet.

Kong: Skull Island (2018). Blu-Ray 3D Steelbox. 2 skivor, Fin 3D, många extras, välgjorda dokumentärer.


fredag 24 maj 2013

In Glorious Technicolor

Många har märkt att färgfilmer från 1930- och 1940-talet med tilläggstexten Technicolor har en sällsam lyster, och att de gamla filmerna idag kan restaureras till häpnadsväckande fina resultat. Än mer förvånade blir människor, då man berättar att Technicolor-filmerna filmades på svartvit film.


Färgfilm går tillbaka i historien så gott som lika långt som film överhuvudtaget. Mycket tidigt märkte man att man kan erhålla en färgbild genom att ta separata svartvita bilder genom färgade filter, och vid projiceringen på något sätt kombinera bilderna genom samma sorts filter. Systemen var dock behäftade med många problem – det största var kanske att systemen i tillägg till svag ljusstyrka eller flimmer (om delbilderna visas sekventiellt) krävde specialprojektorer, och att de därmed inte kunde visas lika behändigt som vanliga svartvita filmer. Då Herbert Kalmus och Daniel Comstock (utexaminerade från MIT) tillsammans med det mekaniska geniet Burton Wescott startade Technicolor år 1915 var det med det uttalade målet att utveckla ett färgfilmssystem utan alla nackdelarna.

Technicolors första system var ett s.k. additivt system: kameran fotograferade via en ljusdelare två delbilder på svartvit film genom ett rött och ett blå-grönt filter. Delbilderna fastnade samtidigt efter varandra på filmen, och den färdiga filmen projicerades med en modifierad projektor genom två linser med likadana filter. Det var en stor förbättring jämfört med Kinemakolor, som projicerade delbilderna temporärt åtskilda via ett roterande färgfilter (flimrigt och uppenbara färgfel om rörliga objekt filmades). Men precis som Kinemacolor, förlorade man massivt med ljusstyrka genom att projicera genom två svartvita filmer och olika färgfilter.

Technicolors andra system var en stor förbättring. Systemet var subtraktivt, d.v.s negativet exponerades i stort sett som i det första systemet, men från negativet framställdes via en komplicerad kemisk process positiva s.k. matrisfilmer som sedan doppades och fick suga i sig komplementfärgerna till det färgfilter negativet exponerats genom.

Komplementfärger
(färger på motsatt sida av RGB-spektret)
Rött

Cyan
Grönt

Magenta
Blått

Gult

De två matriserna limmades sedan med stor precision ihop på varandra, och resultatet blev en distributionskopia i färg. Systemet var ett av de första färgfilmssystemen som kunde visas i  normala projektorer. Den första filmen från 1922 hette Toll of The Sea, och blev en stor succé. Även Cecil B. DeMilles första version av The Ten Commandments från 1923 och Ben-Hur från 1926 innehöll färgsekvenser i Technicolor. De kan idag återses i  restaurerade versioner på Blu-Ray.

Alla systemen med två delfärger (även den ännu mer komplicerade rivalen Cinecolor) hade dock ett stort problem. Med bara två delbilder kan man inte spara all färginformation i scenen. Genom att noggrannt välja färgnyanser i filtren och i färgbaden kunde hudtoner och blå himmel reproduceras relativt autentiskt, men naturgrönska blev betydligt murrigare, och vissa färger bytte helt färg: t.ex. violett blev svart, och gult blev en ljus röd-orange.


Originalfärg


Reproducerad färg
Orange

Röd-orange
Gul

Ljusröd-orange
Gul-grön

Ljusorange
Grönt

Grå
Blå-violett

Mörkgrön-blå
Violett

Svart
Himmelsblå

Blekblå-grön


Technicolors tvåfärgsprocess hade också tekniska problem, då filmerna bestod av två ihoplimmade filmer. Vid långvarig projicering expanderade de två filmerna olika på grund av värmen från projektorlampan. Nya kopior behövdes då, och det blev dyrt.

Technicolors tredje system gjorde sig av med limningen och löste projiceringsproblemen: nu användes matrisfilmerna i stället till att trycka upp bilderna på en klar film. Och äntligen började även filmmakarna intressera sig för helaftonsfilmer i färg, i stället för att bara använda färgsekvenser här och där. I samma veva gjorde Technicolor på sina kopior även plats för ljudspår, och framtiden såg rosig ut. Precis då slog 30-talts stora ekonomiska depression till, och för publiken tycktes det räcka  att deras stjärnor talade. De började också bli trötta på den begräsnade paletten som tvåfärgssystemen erbjöd.

Alla på Technicolor visste att den enda lösningen var ”Full Color” – att på något sätt filma tre separata svartivta filmer genom tre färgfilter, och samtidigt lösa alla tekniska problem.

Technicolors fjärde system är det slutliga system som vi idag förknippar med ordet Technicolor. Tryckförfarandet, ”dye transfer printing”, hade bevisat att delfägerna kunde tryckas på en klar film – nu gällde egentligen bara att trycka den tredje delfärgen (blått) på samma film. Men hur skulle negativet med blått innehåll filmas? Herbert Kalmus lösning blev en ingeniörsteknisk triumf, en kamera byggd av William Young. Kameran exponerar via en ljusdelare
  • två filmer som ligger på varandra (s.k. bi-pack) – den ena filmen känslig för blått, med ett filter som hindrar blått ljus att nå den andra filmen som är känslig för rött (båda exponeras via ett magenta-filter).
  • en tredje film, känslig för alla färger utom rött, genom ett grönt filter.
Efter exponeringen har man tre svartvita negativ som innhåller all färginformation från den ursprungliga scenen. Förfarandet kan vem som helst experimentera med, genom att öppna upp en bild i Photoshop eller liknande bildbehandlingsprogram och se på ”Channels”.

Undertecknad i fullfärg (RGB) och i svartvita delfärgsupptagningar för rött, grönt och blått
(i Technicolors system sparas förstås först ett svartvitt negativ).

Efter det följde Technicolor i princip sin tvåfärgsprocess för att tillverka positiva matrisfilmer av negativen, och från dem trycka upp distributionskopiorna.

Matriser tillverkade av delfärgsupptagningarna, och färgade med gult, cyan och magenta.
(simulering - i själva verket var matrisfilmerna nästan helt genomskinliga för ögat)

I tryckskedet trycktes på den klara mottagarfilmen dessutom en svartvit bild av den gröna upptagningen, för att ge mer kontrast och skärpa åt bilden. Tryckförfarandet liknar därmed det samma som då vi trycker fyrfärgstrycksaker på papper (CMYK).

Technicolors system gav nu helt överlägsna färgfilmer, men förfarandet var dyrt eftersom det krävde enorm precision och många komplicerade skeden, för att inte tala om att filmåtgången var tredubbel jämfört med svartvita filmer. Så det är förklarligt att antalet färgfilmer i början blev rätt litet, och processen reserverades för prestigefilmer.

Och de är dessa prestigefilmer vi i dag kan njuta av, fullt restaurerade (t.ex. Robin Hood, 1938, Wizard of Oz, 1939, Gone With The Wind, 1939). Idag hjälper datorerna till med att putsa bort tekniska problem på negativet (smuts, repor) men också för att fullända registreringen av de de svartvita negativen (d.v.s. att se till att de ligger exakt på varandra, för att uppnå optimal skärpa). Man kan till och med rätta till eventuella registreringsfel i kameran, eller fel som uppstått då kameranegativen åldrats på olika sätt och negativen blivit buckliga.

Bedårande Olivia de Havilland (1916–) som Maria i Warners Robin Hood från 1938.
Technicolor in all its glory.



En fin dokumentär från 2004 om restaureringen av Technicolor-filmen Gone With The Wind (1939).

Hur gick det sedan för Technicolor? Technicolor var ensam om ett fullvärdigt fullfärgssytem för biograffilm ända tills det s.k. Monopack-avtalet gick ut 1950, och Kodak kunde släppa Kodachrome och Eastmancolor även på 35 mm film (de första Kodachrome-filmerna introducerades på 16 mm och 8 mm år 1935). Kodaks färgnegativfilm innehöll tre filmemulsioner känsliga för alla tre delfärgerna, så nu kunde färgfilm användas i vilken kamera som helst, precis som svartvit film.

Trots att den sista filmen där Technicolors trefilms-kamera användes spelades in år 1955, var Technicolors arbete dock inte slut: många av färgneagativfilmerna separerades till svartvita delnegativ och trycktes fortfarande upp med ”dye-transfer”, ända in på 80-talet. Det är tur, eftersom speciellt Kodaks första kopior inte var speciellt beständiga; vissa delfärger bleknade redan inom några år, medan även de äldsta Technicolor-filmerna kan återskapas (och även kopiorna är i toppenskick efter tiotals decennier, och räknas som arkivbeständiga).

Technicolors process har sedan dess med jämna mellanrum återupplivats (bl.a. Pearl Harbour, 2001), eftersom den ger en alldeles speciell färgbild. Hela processen har dock nu avslutats av Technicolor (som 2001 köptes av franska Thomson Group), säkert även en konskevens av att filmdistrubutionen allt mer sker digitalt, och fysiska filmkopior blir allt sällsyntare.

Fortfarande strävar många filmare efter ”Technicolor-looken” oberoende om man jobbar med traditionell film, eller digitalt. The Aviator (2004) innehöll sekvenser som manipulerats digitalt för att se ut som Howard Hughes eget färgfilmssystem Multicolor (påminde om Technicolor system 2) och trefärgs-Technicolor. Den speciella, mättade färgpaletten som systemet erbjöd, tycks fortfarande tilltala filmmakarna.



Länkar:
Tidiga färgfilmssystem på The Widescreen Museum
Technicolor (Hela Thomson Group bytte namn till Technicolor år 2010)

Nya tittarvanor påverkar t.o.m. manusskrivandet

Ursprungligen publicerad i Svenskbygden 2-2013

Dagens ungdom kan förstås inte fatta det, men för trettio år sedan bänkade sig hela nationen samtidigt klockan 21 för att insupa ”den officiella sanningen” från Rundradions tv-nyhetssändning. Det gick inte ens att undkomma nyheterna – de sändes nämligen samtidigt på de två tv-kanaler som då fanns. Det var också före videobandspelare och DVD-skivor. Det innebar att samtalen i skolorna och vid arbetsplatsernas kaffebord långt kretsade kring vad som visats i tv kvällen innan. Nästan alla hade sett samma film eller samma populära tv-serie.

Det hela började luckras upp i början av 1980-talet. Nästan samtidigt introducerades i Finland kabel-tv med utökat utbud som följd, och de första videosystemen för konsumenter. Nästa stora genombrott skedde i mitten av 80-talet, då YLE:s tv-sändningsmonopol i marksändningarna började luckras upp i och med Kolmoskanava (som senare blev MTV3). Nelonen kom 1997, samtidigt som nästa revolution, internet, började bli intressant.

Förr bänkade sig hela familjen för att se tv program en viss tidpunkt…

…nu kan man se sina favoritserier och filmer när som helst över nätet – t.o.m. i telefonen.

Internet hade till en början alltför liten bandbredd för att utgöra en vettig distributionskanal. Med bättre datakomprimering fick vi först högklassig bild distribuerad på skiva (DVD) och digital-tv (med fler kanaler som följd), men det skulle räcka en god bit in på 2000-talets första årtionde innan snabbare nät och ännu bättre komprimering gjorde distri­bution via internet till en praktisk möjlighet.
Så långt den enormt snabba tekniska utvecklingen. Hur har då utvecklingen påverkat själva tittandet och tittarvanorna? Finns det även filosofiska aspekter?

Media kopplas loss från tid och rum
Den allra största förändringen är förstås att mediakonsumtionen överlag kopplats loss från tid och rum. Tid i den bemärkelsen att man skulle vara tvungen att sätta sig framför tv:n en viss tidpunkt för att inte missa något intressant, rum i den bemärkelsen att vi idag kan se något intressant på nästan alla apparater som har en skärm.
Men människan är ett vanedjur, och det tar länge innan vi ändrar oss. Under en kort tid ansågs det t.ex. mycket viktigt att utveckla interaktivitet i digital-tv:n, eller en digitv-standard tillräckligt batterisnål för telefonerna. Ganska stora resurser lades ner på dessa projekt i högteknologi-Finland, tills man märkte att ett snabbare internet i ett huj körde över alla dessa strävanden. Idag kan vilken sändning som helst strömmas i realtid på nätet, och all eventuell interaktivitet sker via nätet (eller via mobiltelefonerna).

Förmånliga små lådor som AppleTV (den lilla svarta pucken under tv:n, hämtar in program och filmer över nätet till tv-skärmen. Många nya tv-apparater har också liknande funktionalitet inbyggd.

Alla kan bli en ”broadcaster”
Internet och olika nätstandarder fungerar idag som ”demokratiserare”. Där man tidigare behövde tung och mycket dyr utrustning för att göra en sändning, kan idag nästan vem som helst som har en kamera och en nätkoppling bli en ”broadcaster”. Nätet jämnar så att säga spelplanen för alla, och sätter press på de traditionella bolagen, som inte längre har ett tekniskt övertag.
Innebär ”demokratiseringen” att det är slut med de traditionella bolagen? Knappast. Att producera intressanta program som folk orkar se på kräver förstås mycket mer än enbart teknik. Programproduktion (både fakta och fiktion) kräver en hel samling av olika talanger som den vanliga tittaren oftast inte är medveten om, eller ens känner till. Många oinsatta förundras till exempel över att en för oss okänd nuna (en producent) är den som kliver upp och tar emot en Oscar-statyett för årets bästa film. För att skapa en njutbar sändning behövs i tillägg till en bra producent bl.a. specialiserade talanger för fotografi, ljud, ljus, smink och editering (låt vara att det finns mångsysslare även på dessa områden).

Nya finansieringslösningar
Det som däremot skakat om de traditionella bolagen ordentligt är finansieringen. När det gällde reklamer var förstås läget för trettio år sedan ett slags ideal. Som försäljare av tv-tid kunde man nästan garantera ett visst antal tittare för annonsören – det fanns helt enkelt inte så mycket annat som tittarna kunde välja på. Förr behövde annonsören konkurrera endast med tittarens kylskåp, nu riskerar de kommersiella budskapen att drunkna i det enorma utbudet och bruset. En växande del av tittandet sker också sporadiskt i efterhand på plattor, telefoner och datorer; att sälja ögonpar är inte lika lätt som förr.

När det gäller public service är finansieringsdilemmat ännu större. I många länder har public service traditionellt finansierats med en avgift knuten till ägandet av den apparat som kan ta emot sändningarna. Det var logiskt på den tiden då det inte fanns några alternativ. I Finland insåg beslutsfattarna till sist att den modellen var förlegad – eftersom det i praktiken går att se och höra YLE:s program på alla manicker som har en nätkoppling.

Sverige går just nu en annan väg: Sedan SVT börjat strömma live över nätet har surfplattor och datorer blivit tv-avgiftsbelagda (telefoner räknas dock inte in). Det har väckt mycket kritik. Kritikerna säger att man med våld försöker klämma in den enorma tekniska utvecklingen i ett betalsystem från 1956, och att sändningar via nätströmmar tekniskt påminner mycket mer om betal-tv (som förstås är undantagen tv-avgift). Förespråkarna hävdar att lagen om tv-avgift idag är skriven teknikneutral, och att datorer och surfplattor måste beläggas med avgift, om man vill följa lagen. Och att det i själva verket är ganska få nya som måste betala, då de flesta har redan en tv.
Trots den utdragna debatten känns den finländska modellen med skattefinansiering kanske ändå både enklare och mer rättivis; man slipper tekniska hårklyverier (som dessutom återkommer med varje ny manick) samt en hel del byråkrati kring insamlandet av själva avgiften och jakten på smitare. Ur medborgarnas synvinkel är det förstås ändå viktigt att se till att finanieringen sker jämnt och förut­sägbart, och säkras från politikernas årliga budgetbråk eller annan politisk paranoia.

Nya produktionsformer
Den kanske intressantaste förändringen som den nya tekniken och de nya konsumtionsvanorna fört med sig sträcker sig till själva produktionen. Netflix är ett amerikanskt bolag som erbjuder filmer och tv-serier via internet, och som också finns tillgängligt i Finland via datorer, surfplattor, nätkopplade tv-apparater, spelkonsoler och streaming-boxar. Möjligheten att för en låg månatlig avgift se en hel tv-serie från början till slut har lett till så kallat frosseritittande. Då man förr såg en traditionellt utsänd tv-serie en gång i veckan, kan man nu se hela serien, eller åtminstone tio­tals avsnitt på en gång, i en enda lång maratonsession.

För en tid sedan släppte Netflix den första serien på tretton avsnitt som bolaget själv producerat, den politiska thrillern House of Cards. Avsnitten lanserades inte ett i taget med godtyckligt mellanrum, utan släpptes alla på en gång; frosseritittarna fick med andra ord ett riktigt lystmäte (serien med Kevin Spacey i huvudrollen var dessutom riktigt bra).


Den kritikerrosade House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen är den första tv-serien producerad av Netflix, som hittills enbart nätströmmat filmer och serier som de traditionella bolagen producerat.

Och intressant nog har möjligheten till frosseritittande börjat påverka den allra tidigaste delen av produktionskedjan: manusförfattarna har enligt många rapporter börjat anpassa seriemanusen även för dem som tänker se hela serien i ett kör. För sådana tittare känns nämligen gamla manustricks lite platta, som ”påskägg” (en sak presenteras i förbifarten, men dess viktiga betydelse avslöjas först efter några avsnitt) eller ”cliffhangers” (ett avsnitt avslutas med en oerhört spännande situation, för att locka tittaren att se serien nästa vecka).

onsdag 22 maj 2013

Varför jag inte kan tåla "Shaky Cam"

Minns inte riktigt när fenomenet startade. Det var visst någon amerikansk polisserie på 90-talet, där regissören/kameramannen fick för sig att det hela blir mer ”autentiskt” och ”dokumentärt”, om kameran skakar lite extra – för att understryka att man filmar på fri hand, utan stativ. En nyhetskameraman arbetar ju sällan med stativ, utan utnyttjar s.k. ”run-and-gun” – kameran är tillräckligt liten och smidig för att när som helst vispas fram för att dokumentera händelserna som de inträffar. Konflikt- eller krigsfilmare är kanske det ultimata exemplet på detta.

Trenden ledde dock ganska fort till fullständiga överdrifter. Det blev uppenbart och tydligt att kameramannen inte bara jobbade frihand, utan medvetet ryckte i kameran för att uppnå en effekt. Lite senare kom häftiga panoreringar och zoomanden med; idén här är att vi skall tro att de förberedande rörelser en kameraman på fältet ofta måste göra (för att hitta en intressant bild eller fokusera) ”tagits med” för att man inte skall missa något ”intressant” i skeendena.

Mitt problem med det här greppen när det gäller spelfilm (alltså fiktion), är att de – snarare än att öka autenciteten – så att säga plockar ut en ur storyn.

Kameran skall i min bok vara ett så neutralt fönster mot händelserna som möjligt. När kamerarbetet är som bäst är vi tittare ”flugor i taket”, som obemärkta och utan att tänka på hur filmen satts ihop kan följa med en intressant story. Shaky Cam påminner oss tvärtom om att ”här görs film med ett speciellt tekniskt grepp", och gör oss till en ”kameraman” (och distraherar därmed från att gå upp i händelserna och njuta av storyn). I de värsta fallen finns det två Shaky Cam i samma rum (skall vi verkligen tro att det finns TVÅ dokumentärfilmare på plats) eller (ännu mer oförklarligt) en stativkamera, och en Shaky Cam i samma rum. Lika bra kunde vi då få se regissören vifta i utkanten av bilden, eller mikrofonen och filmlamporna.

Intressant är att Shaky Cam-stilen till sist blev så dominerande, att personerna som stod bakom den fejkade Alien autopsy-filmen använde samma grepp, utan att tänka på att en dokumentärfilmare eller kameraman av rang på 40- eller 50-talet aldrig i livet skulle ha skakat på kameran så mycket eller skött fokuseringen så dåligt. Det är bara från 90-talet framåt som vi letts till att tro att ”dokumentär” innebär skakiga, ryckiga och suddiga bilder. Exemplen på detta är många i dagens filmer som beskriver historiska händelser med egna, svartvita ”nyhetsfilmer”.


En kamerman satt att dokumentera en av de viktigaste händelserna i världshistorien skulle aldrig ha gjort ett så dåligt jobb. En så solklart fejkad film att man bara kan skämmas på deras vägnar som trodde på detta strunt.

I andra fall är Shaky Cam tänkt att i kombination med snabba klipp få fart på händelserna och ge mera ”momentum” i action-scener, slagsmål, biljakter etc. Sådana filmer tycker jag att man på sin höjd kan se på en tv av medelstorlek, på biograf med en duk av lite större storlek blir det hela bara svårt att följa med – och plockar återigen tittren ut ur händelsernas mitt, i stället för att öka ”deltagandet”. De två sista Bourne-filmerna med Matt Damon är ypperliga exempel. Den första filmen i serien är betydligt mer njutbar tack vare ett vilsammare kameraarbete. Det är ju händelserna som skall vara ”exciting”, inte kameraarbetet.

Lyckligtvis börjar man kanske idag skönja en återgång. Större tv-apparater i vardagsrummen (och kanske också större monitorer på inspelningsplatserna och i klipprummen) har troligtvis bidragit till lite stadigare bilder. 

Missförstå inte. Jag anser förstås att kameramän, klippare och regissörer skall ha fria händer att använda olika sorters bildspråk för att berätta en story. Att använda icke-traditionella grepp (som t.ex. jump-cuts) kräver dock en professionalitet och erfarenhet som ganska få har. Ibland blir det tyvärr bara så uppenbart att man valt ett grepp bara för att det är på modet – inte för att det för storyn framåt.